The Boss!

Wilma har precis fyllt två. Det är ju inte klokt. Redan?! Det var ju inte så länge sedan som vi kom hem med ett litet mörkhårigt knyte. Hon var ju dessutom bara tre månader när vi flyttade till Boston, och det var väl inte så länge sedan...??

En glad tvååring!

Wilma har verkligen börjat bli en liten flicka. Bebisen börjar så sakta försvinna och hennes personlighet framträder allt tydligare. Hon är en riktigt glad filur som undersöker det hon kan med stort intresse. Allt som storasyster gör härmar hon, bra som dåligt. Men vem hade inte gjort det?! Hon älskar musik och dansar eller diggar gärna till det hon hör. En barnprogramsvinjett går lika bra som en modern låt eller en dansvideo från vårt favoritprogram So You Think You Can Dance.
Hon kan kikna av skratt när man kittlar henne, speciellt framåt kvällen. Hon försöker också få oss andra att skratta, oftast genom att ta upp min tröja och pruttblåsa mig på magen. Numera kommer det ett "mage" och ett "bebis" också innan hon blåser.

På upptäckarfärd vid Jamaica Pond.

Wilma är en väldigt kelig flicka. Hon myser gärna längre stunder och vill ofta bli buren. Hon är otroligt charmig när hon är på det humöret, eller så surar hon om det passar henne bättre. För sådär en månad sedan sa jag till henne vid matbordet att hon skulle sluta att göra det hon höll på med och äta istället. Det passade inte fröken och hon blev sur och satt verkligen med nedslagen blick och med utskjutande underläpp. Hon såg så härligt arg ut så jag kunde inte låta bli att börja skratta åt henne. Oj som hon kämpade för att behålla den sura minen. Hon vände sig till och med bort från mig för att klara av det, men hon fick ge upp. Ryckandet i mungiporna tog överhanden och hon började skratta hon med.

Även om pappa också går bra, så är det en mammas flicka. Ibland om kvällen när Pontus lägger barnen så kan Wilma skrika och gråta "MAMMA!!". Då har hon bestämt sig att jag ska komma in till henne och det är i princip omöjligt för Pontus att göra något. Har hon väl bestämt sig så har hon! En gång skrek hon i en halvtimme, tills hon kräktes lite lätt, innan Pontus gav upp och hämtade mig (jag hörde som väl var inget).

Hmm... vad ska jag hitta på nu?

Hon vet mycket väl vad hon vill och nu börjar hon kunna säga det också. Det blir både svenska och engelska numer. Hon kan fler fraser på engelska, men det verkar som att hon kan flest svenska ord. Även om hon pratar mycket mer än för bara ett par månader sedan, så räcker inte alltid orden till. Då tar hon resolut ens hand och visar vad hon vill istället. T.ex. är det inte ok att sitta för länge vid datorn, det är mycket bättre att sitta med henne i soffan och titta på ett barnprogram.


Wilmas starka vilja kommer inte minst fram när det gäller potträningen. Numera går det oftast väldigt bra på förskolan, där har hon väldigt få olyckor. Men ibland har det hänt att hon har ställt sig med benen isär och kissat på golvet medan hon demonstrativt har tittat på en av fröknarna. Såklart är det för att markera att hon är arg och för att visa vem som bestämmer.
Hemma däremot ska hon numera inte sitta på pottan vissa dagar. Då blir det snarare i byxorna och jag och Pontus har inte kommit underfund med vad det är som avgör om det blir potta eller inte. Potträning får ju ta den tid det tar, men jag har en känsla att det kommer vara helt avgörande vad hon vill för dagen. Tänk vad skönt det hade varit om hon är torr till lillasyskonet kommer?!

Wilma är mycket omtyckt i förskolan. Hon är inte en gnällig flicka utan en med integritet och energi. När Pontus hämtar får han nästan alltid höra "she had a good day as usual". En fredag fick han dessutom ett kanske inte helt oväntat tillägg: "...but she'
s still the Boss!"

Wilma - The Boss!

P.S. För er som vill får ett mail när jag lagt upp ett nytt inlägg så kan ni skriva i er e-mail adress i fältet till höger på sidan.