Nedräkningen har börjat

Egentligen började den för två veckor sedan, när det bara var en månad kvar tills vi skulle åka. Nu är det två veckor kvar tills det bär av hemåt igen och flytten har blivit så mycket mer påtaglig.

Nu har möbler börjat att säljas och tavlor har packats ner i lådor. En kollega till Pontus har varit här och hämtat lite husgeråd. Hennes familj är redan här och i två veckor får vi dela på knivar, gafflar och skålar m.m. De ska också köpa soffan, sängen och köksbordet. Vi får dock behålla de möblerna tills vi flyttar ut lördagen den 29 november. Till dess klarar de sig med luftmadrasser och ett skrivbord med stol sa hon. Det är tuffa två veckor för dem, jag får bara hoppas att de tycker att det är väntan värt...
Vi la upp en lista på alla våra möbler som skulle säljas i oktober, en lista som snabbt blev fulltecknad. Jätteskönt tyckte jag! Nu tycker jag det är mindre skönt för det är några jag inte får tag i om att hämta "deras" saker. Hur länge ska man vänta innan jag lägger upp det för försäljning igen? Får man mailbomba dem? Jag är lite orolig att vi kommer att ha en massa prylar kvar vi i inte kan bli av med. Jag borde tänka lite mer som Pontus. För hans del är detta nästan redan i hamn och vi har i stort sett bara att packa bilen och köra säng/soffa/matbord till hans kollega kvar. Han får säkert rätt. Jag oroar mig ofta lite i onödan och saker brukar ju fixa sig till slut.

Kan den flyga??
Casper testkör nya resväskan.

I helgen blir det alltså att packa bilen med allt som ska med i den. Då kommer vi att göra grovjobbet med att tömma lägenheten på det vi vill behålla. Frakten av bilen tar 4-6 veckor, så inga julklappar får komma med där! TV, tavlor, sommarkläder, leksaker, böcker och annat smått och gott ska med. Det är egentligen otroligt så mycket saker man äger. Resten ska sedan ner i resväskor, sex stycken för att vara exakt. Vi bestämde oss för att köpa en ny (vi reste hit med fem), och det är kanske inte mer än rätt eftersom vi kommer hem med en person till. För att vara på säkra sidan så köpte vi en väskvåg också. Här blir det ingen dyr övervikt!

Två veckor kvar, sen står vi på svensk mark igen. Då börjar vi återigen om på nytt. Nya året inleds med flytt till en fyra på Magistratsvägen i Lund, inskolning på förskola och sedan jobbsök för mig. Men först ska vi njuta av en skön december och jul med släkt och vänner. Och tills dess en extra lång adventskalender...
Nedräkningen har verkligen börjat!

Tildes hemmagjorda kalender tills vi ska flyga.
Wilma, jag, hon själv och pappa finns med på bilden.

Liten börjar bli stor

När jag först tänkte på den här rubriken så var det självklart för mig att det var Wilma jag menade. Det är henne inlägget kommer att handla om idag, men det hade lika gärna kunnat vara Tilde eller Casper.

Tilde är förväntansfull inför att Wilma ska blåsa ut ljusen.

Ibland bara slås man av att något hänt med ens barn. De har blivit större. Utvecklats. Man kan inte längre se på barnet på samma sätt som man tidigare gjort och man måste uppdatera sin uppfattning så att den passar verkligheten. Wilma är i en sådan fas nu. Nyss tre år fyllda och hon har vuxit massor den senaste tiden, både fysiskt och mentalt. Jag har varit lite orolig emellanåt för att hon inte växer tillräckligt, men det har jag verkligen inte någon anledning att tro. Hon är inte lika lång som Tilde var i hennes ålder, men hon äter jättebra och avlutar gärna även Tildes frukost, smakar på min eller pappas också hon kan. Hon äter inte färdigt det hon ska äta med en gång utan äter gärna i omgångar. Lämnar vi bara maten kvar på bordet efter att hon ätit färdigt så kommer hon tillbaka lite senare för mer mat. Det är inte ovanligt att allt äts upp på det viset.

 Måhända talar hon inte lika mycket och tydligt som storasyster gjorde vid tre-års-ålder, men hon har haft två språk att lära sig, med två fingrar i munnen dessutom. Jag vet faktiskt inte om fingersugandet påverkar talutvecklingen men Wilma är Wilma och gör saker på sitt sätt. Just nu berättar hon ofta för oss alla hur mycket hon tycker om oss. Mest får Casper höra det, men även jag, Tilde och "bebisen", hennes docka, är omfattade. Och så pappa så klart. Det är ju så att hjärtat smälter när jag ser storasystrarna sitta tätt ihop i soffan om morgonen och titta på något tillsammans. Helt plötsligt så hör man "I tycker om dig Tilde"... :D

Vaddå plocka undan? Jag??

Alla fröknar i förskolan känner till hennes starka personlighet och humör. Jag vet inte om jag ska säga att hon är välkänd eller ökänd, men alla är nog överens om att hon har en enormt stark vilja och ett temperament. Hon kan sura om hon inte får som hon vill, men också lika lätt brista ut i skratt åt något roligt. Hennes envishet och humör är inte alltid det en mamma (eller fröken) vill tampas med, men oj vad långt hon kan gå om hon bara lär sig hantera det! Det är något för mig att jobba på.

Så här stor är jag nu!

Till min och Pontus glädje så verkar det äntligen också som att hon accepterat att det är ok att gå på toaletten och säga till när det är dags. Det gör stor skillnad att bara behöva köpa blöjor till ett barn och framför allt att slippa all extratvätt på grund av olyckor!

För alla er som undrar hur det går med vår flytt så har vi bara sex veckor kvar i USA och Boston/Brookline. Vi har påbörjat försäljning av våra möbler och vi hoppas kunna få ihop allt innan det bär av hem till Lund igen. Den tredje december kommer vi åter att stå på svensk mark och vi längtar efter att träffa alla igen! Tilde verkar förstå att vi ska flytta till Sverige och Casper är glad bara familjen är samlad. Den jag undrar mest hur det kommer att gå för är Wilma. Vi får hålla tummarna att hon bestämmer sig för att det är en bra sak hon med!

Nature calls...

Vad ska jag skriva om idag? Jag har funderat på ett tema den senaste veckan men har just beslutat mig för att spara det tills nästa gång. Det finns så mycket som händer hela tiden så jag hade egentligen kunnat ta vad som helst. Valet? Barnen? Flytten? Pontus kamp mot klockan och medarbetare för att hinna färdigt?

På väg uppför Charles river. C sov som en stock
nästan hela tiden

Det känns lite orättvist faktiskt att medan Pontus jobbar stenhårt för att hinna färdigt i labbet så har jag haft flyt att få två arbeten accepterade redan. Ett i Nature som publiceras i mitten av september och ett arbete i Philosophical Transactions B (ett kommande temanummer om antikt DNA). Båda har jag fått besked om i veckan. Tänk om det hade varit Pontus istället? Vad skönt det hade varit! Han hade egentligen behövt jobba lite mindre och njuta mer av våra tre sista månader i USA. Nu blir det nog labbgöra för fulla muggar samtidigt som manus ska påbörjas.

Flytväst på!

Det är ju passande att få arbeten publicerade precis innan jag ska söka ett nytt jobb. Det är en bra anledning att uppdatera CVt och påbörja processen med att ställa om till jobbsökande i Sverige (eller Danmark). Jag kollade lite kvickt på arbetsförmedlingens hemsida men hittade inte direkt något som passade där. Jag förutsätter att jag letar upp mitt kommande jobb på egen hand eller via jobbletartjänster som Monster och Jobbsafari. Kanske kan några kontakter bli användbara? Jag vill helt klart jobba närmre medicinen igen, gärna med något som är tätt knutet till patienter. Det har varit häftigt att jobba med 10 000 år gamla kvarlevor men jag triggas definitivt mer av levande personer.

Pontus i solnedgången.

Nästa gång Nature ringer, eller mailar för det är ju så det är idag, så hoppas jag det är till Pontus. För honom hade en Nature-publikation från Harvard kunnat göra under för hans fortsatta forskarkarriär. Jag ska nu dock glömma forskningens värld en stund och ägna mig lite åt vårt yngsta under, den fantastiska lilla Casper. Numera med två fina tänder i underkäken!

Sommarunderhållning

På väg till Fenway för en basebollmatch. Red Sox vann
över Baltimore Orioles. Go RedSox!

Det känns som att sommaren precis har kommit även om den snart kommer att vara förbi. Augusti har precis börjat och innan vi vet ordet av så är det september och höst. I och för sig så är hösten i Boston/Brookline inget att sky, snarare tvärt om. Höstarna här har varit sköna, vackra och milda. De slår till och med våren här, den årstid som i Sverige annars är min favorit.

Det finns gungor även in Woods Hole.

Sommaren 2014 kommer för mig främst att vara minnen från Charlottes besök. Vi hann med många olika saker som en Red Sox-match på Fenway, bad, shopping, inramning av tavlor och valskådning. Jag fick möjlighet att jogga regelbundet, fick maten lagad varje kväll (!) och fick hjälp med förskolehämtningen om eftermiddagarna. Pontus hann (återigen) att jobba på projektet i Woods Hole och som grädde på moset så sov vi över i Falmouth en natt och åkte över till Martha's Vineyard. Vi lyckades pricka in en av de regnigaste dagarna i sommar när vi tog oss ut till ön, men vad gör väl det när glassen var riktigt god och den gamla träkarusellen rolig även för mig och Pontus?

Casper fick följa med och se de hoppande valarna.

Underhållningen för resten av sommaren kommer att vara små och stora förberedelser inför vår hemflytt. Flygbiljetten är bokad så idag var det passfoto till Casper som stod på schemat. Givetvis var han supersöt, glad och sprallig, men en hand på fel ställe kanske kunde ställa till med problem enligt biträdet som hjälpte mig. Vi får väl se om det godkänns när vi lämnar in anmälan. Hon sa att man gjorde det på posten?! Smidigt i så fall, vi har ett postkontor nära :)

Tilde och jag bakar muffins :)

Jag hade egentligen också behövt lägga upp möbler och en tavla till försäljning, men det har jag inte gjort ännu. Kanske i kväll? Nja, då är det ju ett avsnitt av favoritprogrammet So You Think You Can Dance säsong 11. Kanske i morgon? Kanske...

Underhållningen som återstår nu är några bilder från sommaren som gått. Jag ska bege mig till förskolan och hämta flickorna... Eller stryk det sista jag sa, det får nog vänta en liten stund, helt plötsligt vräker det ner där ute!

Glad sommar!!

Casperdag

Varje onsdag går både Tilde och Wilma i förskolan och dagen är bara Caspers och min. Idag har varit en typisk Casperdag. Jag har allsköns tankar om vilka härliga saker vi kan göra, men så hinner vi bara med en bråkdel. Men det är ok, det är så det ska vara en sådan här dag.

Livet är härligt på en filt i skuggan.

Den här veckan har varit intensiv hittills. Jag har varit ensam med barnen sen i måndags medan Pontus varit nere i Woods Hole och förberett labbet för sommarens forskning. Jag är van att ha alla tre barnen på morgnarna, så de är ok. Men kvällarna och läggningen har varit tuffare. Inte bara det att hämtning/amning/matlagning/eventuell badning/läggning/amning igen/förberedelse av morgondagen tar i stort sett all tid en kväll har att erbjuda, det finns heller ingen att prata med. Det jag saknar mest när Pontus är borta är sällskapet och någon att diskutera dagen med. Just den här gången så fick jag lite extra "guldkant på tillvaron" i formen av magsjuka. Wilma hade mått dåligt i helgen och vad det nu var för något så åkte jag på en släng också. Jag kan säga att livet inte är på topp när man ska ta hand om allt själv och dessutom parera det med en kräksjuk mage. Puh! Tur att magsjuka bara varar en dag eller så!

Oh, någon pratar med mig!

Men idag är livet bra igen!! Sommaren har kommit hit med 30-gradig värme och hög luftfuktighet. Tanken för dagen var att breda ut filten i skuggan någonstans och bara slappa. Casper kunde undersöka några leksaker och jag kunde läsa lite i min bok. Det var en bra tanke :)

Verkligheten blev något annorlunda. Efter att vi lämnat flickorna så ammade jag lillpojken. Sen sov vi en förmiddagslur och jag åt lunch. Sedan ville han äta lunch och sova middag en stund till. Jag var precis på väg att försöka sova jag med när en kär gammal vän ringde upp mig på Skype. Vi pratade en god stund och hann dryfta både den stundande midsommaren och stora livsfrågor. Jättekul!! Nu sitter jag och väntar på att Pontus ska komma hem och passar på att skriva lite här.

Le kan jag även när jag sover.

Casper han växer så otroligt fort. Man kan ju tänka att jag som har nu tre barn borde veta det vid det här laget, men man förundras lika mycket varje gång. Hur fantastiskt där är när ett barn blir till och hur lika fantastiskt det är att få följa utvecklingen som går i rasande fart.

Vår lilla 4-månaders pojke är en riktigt "glad skit". Han pratar mycket och gråter sällan eller aldrig. Han skiner som sol när man pratar med honom, speciellt när Tilde eller Wilma säger hej. Han står gärna om man håller honom, men balans och styrka till att stå själv har han så klart inte.
Som med Wilma så har kampen om napp eller inte börjat. Än så länge så går båda bra för Casper, men om nappen faller ut så är fingrarna snabbt där. Oftast är det vänstrans pekfiner+långfinger som gäller, men det kan skifta lite. Just nu är ställningen 1-1, ingen av oss har gått segrande ur striden... än.

Oavsett om dagen blir som planerat eller inte så är det härligt att få en dag ensam med Casper. En dag att släppa allt annat och bara njuta av ett tandlöst leende efter matstunden, eller ett skratt när vi leker lite under blöjbytet.

Glad midsommar!!

Början på slutet

Då var det klart. Uppsägning inskickad och om två veckor är jag inte längre anställd vid Harvard University. Nu har slutet av vår tid i USA verkligen börjat. I alla fall för mig.

Dagens hästsvansselfie! Även Wilma accepterade att få
håret uppsatt. Hon behöll det nog hela två timmar :)

Förlossningen och omställningen till att bli fem i familjen var något helt separat. Det var en stor omställning och den första tiden var verkligen jobbig på många plan. Nu har vi koll på tillvaron, amning går bra och det känns som att vi alltid haft Casper hos oss. Då vandrar tankarna till det nästa stora som kommer, flytten hem till Sverige.

Wilma och jag...

För Pontus tror jag att början på slutet redan har passerats. Han jobbar mer och mer för att hinna med det han behöver och vissa nätter har han svårt att sova för det är så mycket han vill hinna med. Semester i sommar blir det inte utan det ska bli ännu en sommar i Woods Hole för hans del. För min del så har jag tur att Charlotte vill komma över och spendera fem veckor med mig och barnen. Då blir tillvaron mycket roligare och vardagen hanterlig. Jag hade klarat att ha barnen själv också, men oj vad jag hade tyckt det var jobbigt. Speciellt eftersom vuxenkontakten är rätt begränsad när Pontus är borta. Med Charlotte här så kan Pontus jobba så mycket han vill/behöver utan att han behöver känna skuld för att han lämnar oss här hemma. Har vi tur drivs projektet på såpass att en publikation kommer mycket närmre!

...och storasyster Tilde bredvid stora lillkillen Casper.

Kunde inte låta bli att dela med
mig av denna fina påsklilja!

I USA har allt handlat om Pontus. Jag har ingen press att prestera, jag får inte ha inkomst som blir avgörande för att vi ska kunna bo här och jag ska bara se till att vår tillvaro flyter på. Jag som brukar vara ganska ekonomiskt medveten har fått släppa att jag inte har koll, inte har tillgång till alla konton och inte kan påverka vår inkomst. Jag har på ett sätt levt lite som en lyxhustru som bara drar kortet i kassan. Visst, det kan vara skönt det med. Men jag vet samtidigt att vår nuvarande situation (då vi betalar svindyr förskola med sparpengar) inte är hållbar i längden. Faktiskt så känns det som att ett liv i USA inte hade varit hållbart i längden ens om vi hade försökt. Det är alltför dyrt i Boston.

Mina funderingar går därför allt oftare till ett jobb hemma. Vi kommer att vara ganska beroende av att jag hittar ett jobb faktiskt. Lite oro och pirr i magen kommer jag att ha, speciellt när det närmar sig början av nästa år då jag ska prestera. Självklart kommer jag att hitta drömjobbet med den stora lönen direkt. Haha! Tills dess får jag bara bestämma mig för vilket drömjobbet egentligen är ;)

Äntligen x3

Äntligen!

Casper vilar upp sig efter
förlossningen i mammas knä.

Nu är han här, vår lille gosse Casper!! Bråttom hade han, jag hade knappt hunnit jobba min sista dag förrän han 9 dagar innan beräknat datum bestämde sig för att komma ut. Även förlossningen gick snabbt och efter 2,5 för mig smärtsamma timmar så var han ute. Med sina 3620 g och 51,5 cm charmade han sina systrar, föräldrar och morföräldrar. Tyvärr blev i stort sett alla utom Casper sjuka de två följande veckorna så vi fick en riktigt jobbig tid innan vi kunde njuta till fullo av nykomlingen...

Flickorna är nyfikna!

Idag är han 7 veckor gammal och han har vuxit massor! Riktiga svarsleenden blir fler och fler och vi kämpar alla om att få flest. Hittills har nog Pontus gått segrande ur den striden, lite till mitt förtret eftersom jag ju är den som spenderar hela dagar med honom. Fast jag klagar inte, han är en underbar liten pojke med gyllene fjun på huvudet!
Både Tilde och Wilma är glada och stolta storasystrar. Precis som Tilde gjorde när Wilma kom, så försöker nu Wilma amma honom. Casper når inte högre än hennes navel och hon skrattar när han slickar henne på magen (vilket han gör om han är hungrig). Än har vi inte sett någon syskonavundsjuka och jag är glad för det. Självklart kan det fortfarande komma, men förhoppningsvis slipper vi det helt och hållet.

Välkommen upp! Du är efterlängtad!

En fördel med att förlösa snabbt och utan smärtlindring i dagens USA är att kostnaden blir så låg den kan bli. Vi har fått ca $1000 i räkningar hittills för förlossningen och blir det inte fler så har vi kommit lindrigt undan! Jag är glad att jag inte tackade ja till den erbjudna epiduralen. Jag var på förlossningen endast ca 35 minuter och hade de ens hunnit sätta en epidural så hade den absolut inte hunnit verka innan allt var över. Något sådant hade man ju inte velat betala för.
Vi hoppas nu att det inte blir fler kostnader för barnafödandet, men man kan aldrig vara säker. Vi fick precis veta att vi kan vänta oss en räkning på ca $250 för en endoskopi Pontus gjorde för ett år sedan. Försäkringsbolaget har tydligen retroaktivt bestämt sig för ta ut en större del av kostnaden från oss så nu får vi väl ta fram plånboken när de skickar räkningen...

Äntligen!!

Gunga är kul!!!

Våren verkar verkligen vara på väg. Temperaturen kan pendla riktigt mycket i Boston, från -10 till +10 över en natt, och sen lika snabbt tillbaka igen. Eller som Pontus chef skämtar "gillar du inte vädret så vänta fem minuter". Vintern i år har varit lång och kall med tillfälliga gästspel av varma dagar. Nu verkar det vara tvärt om, de varmare dagarna är fler än kölddipparna och en helg med ihållande regn har smält nästan all snö.

Fredagens selfie...

I fredags var det en riktigt skön dag och jag kunde ta av mig jackan när jag, Wilma och Casper gick och handlade. Till Wilmas glädje stannade vi och gungade på en lekplats. Hon provade alla fyra gungorna i tur och ordning, och sen även rutschkanorna och klätterställningen. Härligt att kunna vara lite mer utomhus, jag är så trött på att sitta och frysa inomhus
(ja, vi har en väldigt dåligt isolerad lägenhet som följer yttertemperaturen slaviskt).

I morgon ska vädret inte vara lika bra men jag, Tilde och Casper ska ändå till lekplatsen i Larz Anderson park och träffa några vänner. Det är helt klart en fördel när man inte behöver röja ett upp-och-ner-vänt rum från leksaker på grund av att man haft besök. Det blir också en första test för mig att eventuellt amma hemifrån. Vi får väl se hur det går...

Det sista men inte minsta Äntligen! är för att jag äntligen skrivit färdigt detta blogginlägg. Det har tyngt mitt samvete en tid, men nu är det gjort. Hej för den här gången!!

...och så söta Casper förstås!

USA - sjukförsäkringens förlovade land

Då har det hänt. Jag har blivit driven till vansinne av byråkratiskt tjafs och inkompetenta människor. Igen. Jag till och med skällde på en oskyldig person på telefon. Inget jag är stolt över precis, men det hände.

En dryg vecka in på det nya året så var jag som vanligt på kontroll för mina sköldkörtelhormoner, som behöver kollas extra noga under en graviditet. Jag ombads då att uppdatera min info hos sjukhuset så att inget ändrats med min sjukförsäkring. Detta var inget större problem tänkte jag, vi hade ju precis fått nya kort och inget hade ändrats. HA! Uppenbarligen så hade jag och flickorna tagits av Pontus sjukförsäkring och vi stod nu utan täckning. Jaha, det var bara att börja att ringa runt. Jag lade en hel eftermiddag på att försöka reda ut allt, men fick bara svaret att det måste komma genom innehavarens arbetsgivare. Sagt och gjort, något irriterad bad jag Pontus att ta kontakt med någon som kunde hjälpa oss. Han gjorde sitt bästa för att få tag i någon, men tiden gick och helgen efter mina besök hos läkare och gynekolog så fick vi brevledes besked att täckningen för mig och flickorna upphört 1 januari 2014. Ytterligare en vecka gick och Pontus började också bli irriterad på att ingen kunde hjälpa honom. Eftersom han har egna pengar så är han inte anställd som alla andra postdocs på hans labb, vilket gör hans medicinska försäkring lite krånglig för byråkraterna på Children's Hospital. Han hade skrivit ett ganska surt mail och skulle precis skicka iväg det när han, via mail, fick besked att vi aldrig varit utan täckning. Hrm...  Jag var ganska skeptisk till beskedet, vi hade ju bevis på papper, men ringde ändå och kollade med försäkringsbolaget. Jodå, vi hade täckning nu! Det hade vi haft hela tiden... 

Tilde och Wilma på väg till förskolan efter årets
första snöstorm.

Jag och Pontus fattar ingenting! Hur kan vi få besked från flera olika håll att vi inte har täckning, sen vill ingen kännas vid det, och så vips har vi täckning igen!! Mycket underligt.

Vi trodde ju nu att allt var som det har varit, men så dök det här brevet upp i brevlådan. I det stod det att försäkringsbolaget processade mitt "hormon-besök" hos läkaren, och att bara labbtesterna ska kosta oss $356 (=2334 kr med dagens låga kurs på 6.55 kr per dollar). Det här är alltså bara labbtesterna, inte själva doktorsbesöket som också processas just nu. Enligt försäkringsbolaget så hade sjukhuset och doktorn skickat in detta som en "diagnostisk undersökning", vilket gör att jag ska betala det själv (som en del av en självrisk som är upp till $500). Hade det varit korrekt angivet som ett graviditetsrelaterat (preventivt) mödravårdsbesök så behöver jag inte betala något alls. Jag skulle bara ringa och be dem som skickat in ärendet att göra det ingen, fast denna gång under rätt beskrivning.

Busiga Wilma som Buzz Lightyear.

Ni som inte gissat det redan, det var detta "enkla" som gjorde mig tokig. Jag började att ringa mottagningen där min läkare jobbar, men de visste inte alls vad jag pratade om och hänvisade mig till sjukhusets "patient billing". Ja, det var väl rätt instans, tänkte jag men nej. De hade verkligen inte med detta att göra och hänvisade mig på nytt. När jag väl pratade med person nummer 5, som återigen inte alls kunde hjälpa mig och som försökte leta upp ett nytt nummer i en telefonkatalog, så blev det bara för mycket. Hon fick en skopa ovett (givetvis utan att hon gjort något fel) varpå hon sedan lade på. Fullt förståligt!

Jag har nu vetskapen att jag kommer att få en räkning på knappt 2400 kr + en ytterligare okänd summa pengar för själva läkarbesöket. Detta borde alltså varit gratis. Det kanske berodde på att vi var utan täckning just då, men det var vi ju inte, eller hur var det egentligen??!!
Men det är så här detta underbara system med sjukvård, försäkringsbolag, patient i USA verkar fungera. Det är enormt komplext, massor med byråkrati, massor med olika scenarior för varje individ, och ingen som vet exakt vad som händer. I slutändan verkar det vara patienten som betalar eftersom det är väldigt svårt att veta exakt vad man ska och inte ska betala (förutom den ofta ganska tilltagna premien varje månad). Det enda positiva jag kan se med ett sådant här system är att en hel massa människor har ett jobb att gå till och som de får pengar för. Att de sedan inte kan sitt jobb, verkar ju inte spela någon roll.

I och med alla dessa telefonsamtal till försäkringsbolaget, så kom det fram att vi har en helt annan ekonomisk situation för det tredje barnet än vad vi trott. Enligt den informationen vi fick när vi började på vår försäkringsplan, så skulle alla besök (inklusive barnkontroller) kosta en avgift, $25 eller $35, och sedan skulle en förlossning kosta självrisken på $500. Nu visar det sig att vi aldrig skulle betala $25 per kontroll för barnen (det är en preventivt besök som inte kostar något uppenbarligen), och vi som var duktiga och betalade den kostnaden direkt vid besöket borde få igen pengarna. Jag ska "bara" prata med vår barnavårdsklinik. Puh, jag vet inte om jag kommer att orka, rent ut sagt...

Det som var kanske ännu mer intressant var att reglerna för förlossning ändrats från 1 januari 2014 utan vår vetskap. Istället för att bara betala självrisken så ska man nu punga ut med självrisk (om den inte ännu är uppnådd) och sedan 10% av resterande belopp. 2010 låg en genomsnittlig vaginal förlossning i Massachussetts utan komplikationer på ca $10 000, men allt beror på vad som ingår (antal doktorer (gyn/neonatal/anestesiolog), medicinering/smärtlindring, antal nätter på sjukhuset, eventuell kostnad om barnet behöver vård osv. Dessutom har alla kostnader ökat sedan 2010. Vi borde alltså vänta oss en kostnad från $500 + $950 vilket motsvarar ca 10 000 svenska kr och uppåt (kurs som ovan). Hade vi fött 2013 så skulle kostnaden vara de ca 3300 kr. Punkt.

Det amerikanska sjukvårdssystemet är ett av de dyraste i världen, men fortfarande tror gemene man att det är det bästa som finns. Jag håller med om att man kan få fantastisk sjukvård här. Om man har pengar. 

Man ska vara lycklig om man har råd att skaffa barn, allt kostar (mer eller mindre beroende på sjukförsäkring). Mödravård, förlossning, barnavård. Tar men sedan med barnomsorg och skola i beräkningen så blir kostnaderna hissnande. Ja, sen finns ju det där lilla problemet med den icke-existerande lagstadgade föräldraledigheten som gör att många tvingas säga upp sig från sina jobb efter att de fött, för de har inte råd till annat.

Pontus chefs vackra uppfart efter att det snöat.

Som ni förstår är jag inte direkt positiv till det amerikanska sjukvårdssystemet. Jag vill inte direkt tänka på hur det skulle vara att vara (allvarligt) sjuk dessutom!! Vilken tur att vi är på väg hem om knappt ett år.

Nu är det nog med gnäll för den här gången. Jag hoppas att jag kommer att skriva ett inlägg om hur fantastiskt USA är innan vi åker härifrån. Men kanske kommer den insikten först när vi inte längre är kvar...

P.S. Ni får hålla till godo med ett par trevliga bilder på barnen, ville inte ta något foto på mig, slitandes mitt hår medan jag pratar i telefon ;)

Liv i luckan

Nu är det 2014! Det gamla året avslutades med en lugn och ro. Julafton bjöd på ivriga flickor, tomte, ett sparsmakat (med ack så tillräckligt) julbord och risgrynsgröt. Och en hel hög med julklappar så klart :) Tilde och Wilma hade båda spanat in julklapparna under granen i lång tid, så glädjen var stor när de äntligen fick se dess innehåll.

Wilma öppnar och provar julklappar.

Även nyårsafton firade vi stillsamt. Vi tog oss ner i stan och gick på lite på en familjefestival, följde en parad ner mot Boston Common (stadsparken) för att sedan titta på isskulpturer och en skridskoshow. Men det var ruskigt kallt den kvällen, så det blev omändrade planer och ett besök på McDonalds ersatte isshow och skulpturer. Dock fick vi glada, mätta och varma barn, verkligen inget att underskatta!!! Kvällen avslutades med ett jättefint fyrverkeri och tunnelbana hem igen. Jag antar att jag inte behöver nämna att vi alla sov innan klockan slog tolv...

En nöjd Tilde på juldagsmorgon. Dorapyjamasen är nog
nya favoriten bland julklapparna...

Det nya året inleddes med snöstorm (som inte var så farlig hos oss), regn och sedan arktisk kyla. Snöstormen var det som oroade mest eftersom vi hade planer på att fira Tilde i dagarna två första helgen i januari. Först var jag lite orolig att Pontus inte skulle kunna handla den planerade maten samt att Tildes förskolekompisar inte skulle kunna köra till lekcentret där vi skulle ha det första kalaset. Men det slutade snöa redan fredag lunch så vägarna var ok och allt kunde bli av. Puh!

JumpOnIn: hoppborgar, föräldrar och massor med kul!

På JumpOnIn, där vi hyrt in oss på lördagen, får man två timmar totalt sett. 1 timme och 15 minuter spenderas i full fart på diverse hoppborgar och sedan är det dags för mat och tårta (45 min). För fyraåringar är två timmar ganska mycket, men jag hade ändå en liten känsla av löpande band. In här och ut där... Det flera barn var besvikna på var att man inte fick fortsätta att leka efter maten, men en trevlig "goodie bag" på väg ut löste det på ett bra sätt. För föräldrar så är JumpOnIn åt det dyrare hållet kan jag tycka, men det är väldigt smidigt. Det är stort och kan verkligen husera 20-talet springande och sedan ätande barn. Man får hjälp med uppläggning av mat, dukning med engångs-servis, servering, goodie bags om man vill det, samt man slipper att städa. Superskönt faktiskt!

Tårta med fyra ljus till Tilde blev det på söndagen.

På söndagen sedan hade vi "hemmakalas" med glutenfri tårta och vänner som kom över. Det räckte absolut med fem familjer i vår lägenhet, och Tilde var strålande glad. Paket har hon fått i massor och nu har vi nästan problem med vad vi ska göra av alla nya saker hon har fått. Det mesta har hon redan hunnit testa men ett par leksaker är fortfarande orörda. Jag antar att man även som barn kan ha "för lite tid" när man får för mycket presenter :)

Efter en hektisk förstahelg på det nya året så har det fortsatt i samma tempo. Pontus jobbar hårt både tidiga morgnar, dagar, kvällar och ibland även nätter. Han har en stor presentation i morgon och anstränger sig verkligen för att den ska bli bra.
Jag känner mig mest som en otymplig valross och tycker på ett sätt att tiden går långsamt trots att det är sådan full fart. Jag ser mycket fram emot att få träffa den livliga krabaten i magen nu. Jag får ju verkligen säga att det är liv i luckan där inne och det syns då hela magen ibland blir sned eller får en extra putning på sidan.
En sak som är säker för oss under det nya året, är att vi kommer att fortsätta i ett högt tempo hela 2014. Intensivt jobb för mig hemma med en ny liten en, intensivt jobb för Pontus för att få färdigt sina projekt på labbet inklusive publikation(er) och förhoppningsvis en flytt tillbaka över Atlanten innan jul. Vilken tur att vi får många besökare i år så vi kan få lite avbrott i vardagen och dessutom få njuta av gott sällskap.

Ha ett riktigt bra nytt år!!