måndagen den 31:e mars 2014

Äntligen x3

Äntligen!

Casper vilar upp sig efter
förlossningen i mammas knä.
Nu är han här, vår lille gosse Casper!! Bråttom hade han, jag hade knappt hunnit jobba min sista dag förrän han 9 dagar innan beräknat datum bestämde sig för att komma ut. Även förlossningen gick snabbt och efter 2,5 för mig smärtsamma timmar så var han ute. Med sina 3620 g och 51,5 cm charmade han sina systrar, föräldrar och morföräldrar. Tyvärr blev i stort sett alla utom Casper sjuka de två följande veckorna så vi fick en riktigt jobbig tid innan vi kunde njuta till fullo av nykomlingen...

Flickorna är nyfikna!
Idag är han 7 veckor gammal och han har vuxit massor! Riktiga svarsleenden blir fler och fler och vi kämpar alla om att få flest. Hittills har nog Pontus gått segrande ur den striden, lite till mitt förtret eftersom jag ju är den som spenderar hela dagar med honom. Fast jag klagar inte, han är en underbar liten pojke med gyllene fjun på huvudet!
Både Tilde och Wilma är glada och stolta storasystrar. Precis som Tilde gjorde när Wilma kom, så försöker nu Wilma amma honom. Casper når inte högre än hennes navel och hon skrattar när han slickar henne på magen (vilket han gör om han är hungrig). Än har vi inte sett någon syskonavundsjuka och jag är glad för det. Självklart kan det fortfarande komma, men förhoppningsvis slipper vi det helt och hållet.

Välkommen upp! Du är efterlängtad!
En fördel med att förlösa snabbt och utan smärtlindring i dagens USA är att kostnaden blir så låg den kan bli. Vi har fått ca $1000 i räkningar hittills för förlossningen och blir det inte fler så har vi kommit lindrigt undan! Jag är glad att jag inte tackade ja till den erbjudna epiduralen. Jag var på förlossningen endast ca 35 minuter och hade de ens hunnit sätta en epidural så hade den absolut inte hunnit verka innan allt var över. Något sådant hade man ju inte velat betala för.
Vi hoppas nu att det inte blir fler kostnader för barnafödandet, men man kan aldrig vara säker. Vi fick precis veta att vi kan vänta oss en räkning på ca $250 för en endoskopi Pontus gjorde för ett år sedan. Försäkringsbolaget har tydligen retroaktivt bestämt sig för ta ut en större del av kostnaden från oss så nu får vi väl ta fram plånboken när de skickar räkningen...

Äntligen!!

Gunga är kul!!!
Våren verkar verkligen vara på väg. Temperaturen kan pendla riktigt mycket i Boston, från -10 till +10 över en natt, och sen lika snabbt tillbaka igen. Eller som Pontus chef skämtar "gillar du inte vädret så vänta fem minuter". Vintern i år har varit lång och kall med tillfälliga gästspel av varma dagar. Nu verkar det vara tvärt om, de varmare dagarna är fler än kölddipparna och en helg med ihållande regn har smält nästan all snö.
Fredagens selfie...
I fredags var det en riktigt skön dag och jag kunde ta av mig jackan när jag, Wilma och Casper gick och handlade. Till Wilmas glädje stannade vi och gungade på en lekplats. Hon provade alla fyra gungorna i tur och ordning, och sen även rutschkanorna och klätterställningen. Härligt att kunna vara lite mer utomhus, jag är så trött på att sitta och frysa inomhus
(ja, vi har en väldigt dåligt isolerad lägenhet som följer yttertemperaturen slaviskt).

I morgon ska vädret inte vara lika bra men jag, Tilde och Casper ska ändå till lekplatsen i Larz Anderson park och träffa några vänner. Det är helt klart en fördel när man inte behöver röja ett upp-och-ner-vänt rum från leksaker på grund av att man haft besök. Det blir också en första test för mig att eventuellt amma hemifrån. Vi får väl se hur det går...

Det sista men inte minsta Äntligen! är för att jag äntligen skrivit färdigt detta blogginlägg. Det har tyngt mitt samvete en tid, men nu är det gjort. Hej för den här gången!!

...och så söta Casper förstås!


lördagen den 1:e februari 2014

USA - sjukförsäkringens förlovade land

Då har det hänt. Jag har blivit driven till vansinne av byråkratiskt tjafs och inkompetenta människor. Igen. Jag till och med skällde på en oskyldig person på telefon. Inget jag är stolt över precis, men det hände.

En dryg vecka in på det nya året så var jag som vanligt på kontroll för mina sköldkörtelhormoner, som behöver kollas extra noga under en graviditet. Jag ombads då att uppdatera min info hos sjukhuset så att inget ändrats med min sjukförsäkring. Detta var inget större problem tänkte jag, vi hade ju precis fått nya kort och inget hade ändrats. HA! Uppenbarligen så hade jag och flickorna tagits av Pontus sjukförsäkring och vi stod nu utan täckning. Jaha, det var bara att börja att ringa runt. Jag lade en hel eftermiddag på att försöka reda ut allt, men fick bara svaret att det måste komma genom innehavarens arbetsgivare. Sagt och gjort, något irriterad bad jag Pontus att ta kontakt med någon som kunde hjälpa oss. Han gjorde sitt bästa för att få tag i någon, men tiden gick och helgen efter mina besök hos läkare och gynekolog så fick vi brevledes besked att täckningen för mig och flickorna upphört 1 januari 2014. Ytterligare en vecka gick och Pontus började också bli irriterad på att ingen kunde hjälpa honom. Eftersom han har egna pengar så är han inte anställd som alla andra postdocs på hans labb, vilket gör hans medicinska försäkring lite krånglig för byråkraterna på Children's Hospital. Han hade skrivit ett ganska surt mail och skulle precis skicka iväg det när han, via mail, fick besked att vi aldrig varit utan täckning. Hrm...  Jag var ganska skeptisk till beskedet, vi hade ju bevis på papper, men ringde ändå och kollade med försäkringsbolaget. Jodå, vi hade täckning nu! Det hade vi haft hela tiden... 
Tilde och Wilma på väg till förskolan efter årets
första snöstorm.

Jag och Pontus fattar ingenting! Hur kan vi få besked från flera olika håll att vi inte har täckning, sen vill ingen kännas vid det, och så vips har vi täckning igen!! Mycket underligt.

Vi trodde ju nu att allt var som det har varit, men så dök det här brevet upp i brevlådan. I det stod det att försäkringsbolaget processade mitt "hormon-besök" hos läkaren, och att bara labbtesterna ska kosta oss $356 (=2334 kr med dagens låga kurs på 6.55 kr per dollar). Det här är alltså bara labbtesterna, inte själva doktorsbesöket som också processas just nu. Enligt försäkringsbolaget så hade sjukhuset och doktorn skickat in detta som en "diagnostisk undersökning", vilket gör att jag ska betala det själv (som en del av en självrisk som är upp till $500). Hade det varit korrekt angivet som ett graviditetsrelaterat (preventivt) mödravårdsbesök så behöver jag inte betala något alls. Jag skulle bara ringa och be dem som skickat in ärendet att göra det ingen, fast denna gång under rätt beskrivning.

Busiga Wilma som Buzz Lightyear.
Ni som inte gissat det redan, det var detta "enkla" som gjorde mig tokig. Jag började att ringa mottagningen där min läkare jobbar, men de visste inte alls vad jag pratade om och hänvisade mig till sjukhusets "patient billing". Ja, det var väl rätt instans, tänkte jag men nej. De hade verkligen inte med detta att göra och hänvisade mig på nytt. När jag väl pratade med person nummer 5, som återigen inte alls kunde hjälpa mig och som försökte leta upp ett nytt nummer i en telefonkatalog, så blev det bara för mycket. Hon fick en skopa ovett (givetvis utan att hon gjort något fel) varpå hon sedan lade på. Fullt förståligt!

Jag har nu vetskapen att jag kommer att få en räkning på knappt 2400 kr + en ytterligare okänd summa pengar för själva läkarbesöket. Detta borde alltså varit gratis. Det kanske berodde på att vi var utan täckning just då, men det var vi ju inte, eller hur var det egentligen??!!
Men det är så här detta underbara system med sjukvård, försäkringsbolag, patient i USA verkar fungera. Det är enormt komplext, massor med byråkrati, massor med olika scenarior för varje individ, och ingen som vet exakt vad som händer. I slutändan verkar det vara patienten som betalar eftersom det är väldigt svårt att veta exakt vad man ska och inte ska betala (förutom den ofta ganska tilltagna premien varje månad). Det enda positiva jag kan se med ett sådant här system är att en hel massa människor har ett jobb att gå till och som de får pengar för. Att de sedan inte kan sitt jobb, verkar ju inte spela någon roll.

I och med alla dessa telefonsamtal till försäkringsbolaget, så kom det fram att vi har en helt annan ekonomisk situation för det tredje barnet än vad vi trott. Enligt den informationen vi fick när vi började på vår försäkringsplan, så skulle alla besök (inklusive barnkontroller) kosta en avgift, $25 eller $35, och sedan skulle en förlossning kosta självrisken på $500. Nu visar det sig att vi aldrig skulle betala $25 per kontroll för barnen (det är en preventivt besök som inte kostar något uppenbarligen), och vi som var duktiga och betalade den kostnaden direkt vid besöket borde få igen pengarna. Jag ska "bara" prata med vår barnavårdsklinik. Puh, jag vet inte om jag kommer att orka, rent ut sagt...
Det som var kanske ännu mer intressant var att reglerna för förlossning ändrats från 1 januari 2014 utan vår vetskap. Istället för att bara betala självrisken så ska man nu punga ut med självrisk (om den inte ännu är uppnådd) och sedan 10% av resterande belopp. 2010 låg en genomsnittlig vaginal förlossning i Massachussetts utan komplikationer på ca $10 000, men allt beror på vad som ingår (antal doktorer (gyn/neonatal/anestesiolog), medicinering/smärtlindring, antal nätter på sjukhuset, eventuell kostnad om barnet behöver vård osv. Dessutom har alla kostnader ökat sedan 2010. Vi borde alltså vänta oss en kostnad från $500 + $950 vilket motsvarar ca 10 000 svenska kr och uppåt (kurs som ovan). Hade vi fött 2013 så skulle kostnaden vara de ca 3300 kr. Punkt.

Det amerikanska sjukvårdssystemet är ett av de dyraste i världen, men fortfarande tror gemene man att det är det bästa som finns. Jag håller med om att man kan få fantastisk sjukvård här. Om man har pengar. 
Man ska vara lycklig om man har råd att skaffa barn, allt kostar (mer eller mindre beroende på sjukförsäkring). Mödravård, förlossning, barnavård. Tar men sedan med barnomsorg och skola i beräkningen så blir kostnaderna hissnande. Ja, sen finns ju det där lilla problemet med den icke-existerande lagstadgade föräldraledigheten som gör att många tvingas säga upp sig från sina jobb efter att de fött, för de har inte råd till annat.

Pontus chefs vackra uppfart efter att det snöat.
Som ni förstår är jag inte direkt positiv till det amerikanska sjukvårdssystemet. Jag vill inte direkt tänka på hur det skulle vara att vara (allvarligt) sjuk dessutom!! Vilken tur att vi är på väg hem om knappt ett år.

Nu är det nog med gnäll för den här gången. Jag hoppas att jag kommer att skriva ett inlägg om hur fantastiskt USA är innan vi åker härifrån. Men kanske kommer den insikten först när vi inte längre är kvar...

P.S. Ni får hålla till godo med ett par trevliga bilder på barnen, ville inte ta något foto på mig, slitandes mitt hår medan jag pratar i telefon ;)




onsdagen den 15:e januari 2014

Liv i luckan

Nu är det 2014! Det gamla året avslutades med en lugn och ro. Julafton bjöd på ivriga flickor, tomte, ett sparsmakat (med ack så tillräckligt) julbord och risgrynsgröt. Och en hel hög med julklappar så klart :) Tilde och Wilma hade båda spanat in julklapparna under granen i lång tid, så glädjen var stor när de äntligen fick se dess innehåll.

Wilma öppnar och provar julklappar.
Även nyårsafton firade vi stillsamt. Vi tog oss ner i stan och gick på lite på en familjefestival, följde en parad ner mot Boston Common (stadsparken) för att sedan titta på isskulpturer och en skridskoshow. Men det var ruskigt kallt den kvällen, så det blev omändrade planer och ett besök på McDonalds ersatte isshow och skulpturer. Dock fick vi glada, mätta och varma barn, verkligen inget att underskatta!!! Kvällen avslutades med ett jättefint fyrverkeri och tunnelbana hem igen. Jag antar att jag inte behöver nämna att vi alla sov innan klockan slog tolv...

En nöjd Tilde på juldagsmorgon. Dorapyjamasen är nog
nya favoriten bland julklapparna...
Det nya året inleddes med snöstorm (som inte var så farlig hos oss), regn och sedan arktisk kyla. Snöstormen var det som oroade mest eftersom vi hade planer på att fira Tilde i dagarna två första helgen i januari. Först var jag lite orolig att Pontus inte skulle kunna handla den planerade maten samt att Tildes förskolekompisar inte skulle kunna köra till lekcentret där vi skulle ha det första kalaset. Men det slutade snöa redan fredag lunch så vägarna var ok och allt kunde bli av. Puh!

JumpOnIn: hoppborgar, föräldrar och massor med kul!
På JumpOnIn, där vi hyrt in oss på lördagen, får man två timmar totalt sett. 1 timme och 15 minuter spenderas i full fart på diverse hoppborgar och sedan är det dags för mat och tårta (45 min). För fyraåringar är två timmar ganska mycket, men jag hade ändå en liten känsla av löpande band. In här och ut där... Det flera barn var besvikna på var att man inte fick fortsätta att leka efter maten, men en trevlig "goodie bag" på väg ut löste det på ett bra sätt. För föräldrar så är JumpOnIn åt det dyrare hållet kan jag tycka, men det är väldigt smidigt. Det är stort och kan verkligen husera 20-talet springande och sedan ätande barn. Man får hjälp med uppläggning av mat, dukning med engångs-servis, servering, goodie bags om man vill det, samt man slipper att städa. Superskönt faktiskt!

Tårta med fyra ljus till Tilde blev det på söndagen.
På söndagen sedan hade vi "hemmakalas" med glutenfri tårta och vänner som kom över. Det räckte absolut med fem familjer i vår lägenhet, och Tilde var strålande glad. Paket har hon fått i massor och nu har vi nästan problem med vad vi ska göra av alla nya saker hon har fått. Det mesta har hon redan hunnit testa men ett par leksaker är fortfarande orörda. Jag antar att man även som barn kan ha "för lite tid" när man får för mycket presenter :)

Efter en hektisk förstahelg på det nya året så har det fortsatt i samma tempo. Pontus jobbar hårt både tidiga morgnar, dagar, kvällar och ibland även nätter. Han har en stor presentation i morgon och anstränger sig verkligen för att den ska bli bra.
Jag känner mig mest som en otymplig valross och tycker på ett sätt att tiden går långsamt trots att det är sådan full fart. Jag ser mycket fram emot att få träffa den livliga krabaten i magen nu. Jag får ju verkligen säga att det är liv i luckan där inne och det syns då hela magen ibland blir sned eller får en extra putning på sidan.
En sak som är säker för oss under det nya året, är att vi kommer att fortsätta i ett högt tempo hela 2014. Intensivt jobb för mig hemma med en ny liten en, intensivt jobb för Pontus för att få färdigt sina projekt på labbet inklusive publikation(er) och förhoppningsvis en flytt tillbaka över Atlanten innan jul. Vilken tur att vi får många besökare i år så vi kan få lite avbrott i vardagen och dessutom få njuta av gott sällskap.

Ha ett riktigt bra nytt år!!

söndagen den 22:e december 2013

Lagom till jul

Jag har varit ganska glad över att vi har haft en lugn höst. Ingen av oss har varit sjuk och jag har inte behövt ta en endaste sjukdag för att vara hemma själv eller med någon av barnen. Jag antar att man inte ska tänka så. Någonsin! Nu verkar det dock vara dags. Lagom till jul så klart.

I natt var Wilma lite orolig i sin säng så jag gick in och lugnade och stoppade om henne. Hon har varit lite hostig på sistone, speciellt på nätterna, så kanske var det något på gång där. Men, jag kunde redan då höra på Tilde hur natten skulle bli. Det skulle bli en kruppnatt.

Vid 10 månaders ålder fick Tilde sitt första anfall av (virusorsakad) krupp, pseudokrupp, falsk krupp eller laryngotrakeobronkit. Vad man nu vill kalla det. Enligt Wikipedia heter det allt det ovanstående.
I Tildes fall var den första gången den mest skrämmande för mig. Vi hade besökt vänner i Bjärred och var precis på väg hem. Plötsligt kommer Pontus in med Tilde i famnen. Hon andas väsande, har en skällande hosta och panik i ögonen. Som tur var kunde Patrik direkt säga vad det var och att vi skulle gå ut igen. Kall luft gör att luftrören slappnar av och andningen går lättare. Jag hade ingen aning om detta, men det tog inte lång tid innan vi kunde köra hem med en betydligt lugnare Tilde.

Det verkar vara en kombination av anatomi samt en luftvägsinfektion orsakad främst av parainfluenzavirus som gör detta ganska vanligt hos barn mellan 6 månader och 5-6 år. Jag har aldrig haft det men Pontus har haft mycket krupp som liten. Det är alltså inget överraskande att Tilde nu har det. Hon får krupp en eller två nätter årligen, ofta under vintersäsong när virusen härjar som mest. Jag måste säga att hon hanterar det väldigt bra! Hon är lite ledsen när hon vaknar mitt i natten och inte kan andas ordentligt, men hon lugnar sig fort och vi försöker göra det lite mysigt. Ofta ser vi ett avsnitt Dora the Explorer (eller två!), och det är ofta tillräckligt för att anfallet ska gå över och vi kan gå tillbaka till sängen igen.
Tilde tittar på Playdoh-reklam på YouTube.
En av favoriterna just nu.
I natt blev det precis om väntat. Tildes luftrör drog ihop sig alltmer tills hon vaknade och var ledsen en stund efter att jag tittat till Wilma. Vi gick ut och jag försökte få henne att andas luft från frysen. Det var inte så poppis. Pontus kom också upp och tog med henne ut istället. Trots att vi haft -12 grader och massor med snö förra veckan så var det ca +10 grader i natt. Det var ju dock lite bättre för Tildes hals än inomhustemperaturen. Sedan tittade vi lite på Dora och precis innan vi skulle tillbaka till sängen så vaknade Wilma. Hon vägrade att tröstas av Pontus och när det väl var dags att sova så hade jag två små flickor som kivades om vem som skulle ligga bredvid mig. Suck! Jag övertalade Tilde att vi skulle försöka få Wilma att somna först, så att vi kunde flytta henne och Tilde sedan kunde få den åtråvärda platsen närmast mig. Lagom till att Tilde hade somnat så gick Wilma ur sängen och ville sätta på tvn igen. Istället för att bråka med henne om att gå tillbaka till sängen (vilket Pontus redan gjort en gång samma natt och som resulterade i ett utbrott) så lade vi oss på soffan utan att starta tvn. Vi somnade båda och efter ett par timmar vaknade jag något obekväm och kunde bära in henne till vår säng. De resterande fyra timmarna blev sömnfyllda för oss alla fyra.

Tilde hade feber när vi vaknade, men den är borta nu. Allt som är kvar är hosta och lite snuva. Wilma är lite mammigare och hostar och nyser mer än vanligt, och Pontus är lite hängig med huvudvärk. Jag tror att jag kommer att ta höstens första sjukdag i morgon istället för att jobba (vi har inte ledigt förrän på julafton). Jag vill helst inte riskera att ställa in familjejulkonserten med Boston Pops på julafton vi hade tänkt gå på. Dessutom har vi en del annat kul vi hade tänkt göra och sjukdom, oavsett hur mild/allvarlig, är inte välkommen!
Så håll tummarna för att det inte blir värre än så här och att vi kan ha en skön jul tillsammans utan mer feber, krupp eller annat otyg.
Årets julgran. Äkta amerikansk
med färgade ljus :)

God Jul och Gott Nytt År!

söndagen den 8:e december 2013

Huuuuu till Ho ho ho

Jag tappar ofta bort tidsorienteringen vid den här tiden på året. Kanske är det för att det alltid är så mycket man ska hinna med som gör att jag tror att jag har mer tid än vad jag har. Det känns som igår jag skrev det senaste inlägget, och så är det ju verkligen inte.. Dagens inlägg kommer att bli lite kort om det som varit sedan Wilmas födelsedag, och sedan lite om vad som komma skall...

En härlig utsikt i Acadia nationalpark över skärgården.
Pontus hjälper till att hissa segel.
I början av oktober så var det kris i USA. Partierna kom inte överens om budgeten och det slutade med en över två veckor lång nedstängning av staten. Alla som var anställda av staten (förutom politikerna i senaten och representanthuset såklart) fick bli hemma utan lön. Stödprogram, som t.ex. hjälpte fattiga singelmammor med bröstmjölksersättning åt spädbarn eller mat åt större barn, lades ner tillfälligt medan politikerna tjafsade (läs: republikanerna satte sig på tvären mot Obama). Egentligen påverkade det inte oss så mycket eftersom varken jag eller Pontus har lön från den Amerikanska staten, men vi hade för en gångs skull bokat in en långhelg i Main där vi skulle besöka Acadia nationalpark. Den var givetvis stängd då alla parkförvaltare/arbetare (i nationalparker) är anställda av staten. 
Till vår lättnad återöppnades staten några dagar innan vi reste, och vi fick några fina dagar i en härlig höstmiljö. Det jag och Pontus uppskattade var en tur på en fyrmastad skonare, en härlig biltur genom en färgglad nationalpark och fina middagar på ett hotell. Tja, middagarna på hotellet var kanske något stressiga eftersom flickorna inte ville sitta så länge eller hålla maten på sina tallrikar. Den vita duken måste ha varit riktigt tråkig och färglös. Det som föll flickorna mest i smaken var att bo på ett motell och gå över till frukosten om morgnarna. Promenader i skogen blev fort tjatiga och inte ens de färgglada löven på marken lockade någon längre stund. Men på det stora hela var vår lilla "get-away" lyckad och vi kunde bocka av en av sakerna vi ville hinna med i USA.

En av knölvalarna på väg ner i djupet igen...
Nästa avbockade aktivitet hände helgen efter då vi åkte ut på valskådning. Vi fick ett fantastiskt väder och båtturen ut blev ett äventyr för flickorna. Väl ute vid valplatsen fick vi se två (lugna) valar som var uppe och andades flera gånger. Jag hade hoppats på att vi skulle se någon av dem hoppa ur vattnet, men det händer inte särskilt ofta och vi var nöjda med att få se deras fina stjärtfenor när de dök.
Från dörr till dörr som prinsessa
och pumpa!
Vi har även hunnit med Halloween och Thanksgiving sedan senaste inlägget. Halloween var en mycket trevlig upplevelse och både Tilde och Wilma tyckte det var roligt att gå "Trick or Treat". Många hus var fint dekorerade och det var lätt att urskilja dem som ville ha besök från de som ville stå utanför. Godiset flödade ner i flickornas korgar, och det är faktiskt inte uppätet än!
Även Thanksgiving var lyckat med fyra dagars ledighet och en god middag hos Pontus kollega.

Nu väntar två intensiva veckor innan jul och sedan följer nyår och Tildes kalas härnäst. Vår äldsta flicka kommer att vara ordentligt uppskruvad till sin födelsedag, hon leker redan kalas varje dag och bjuder oss alla på legotårta efter en glad "Vi gratulerar". Hoppas att hon orkar med allt kul framöver!!

tisdagen den 15:e oktober 2013

The Boss!

Wilma har precis fyllt två. Det är ju inte klokt. Redan?! Det var ju inte så länge sedan som vi kom hem med ett litet mörkhårigt knyte. Hon var ju dessutom bara tre månader när vi flyttade till Boston, och det var väl inte så länge sedan...??
En glad tvååring!
Wilma har verkligen börjat bli en liten flicka. Bebisen börjar så sakta försvinna och hennes personlighet framträder allt tydligare. Hon är en riktigt glad filur som undersöker det hon kan med stort intresse. Allt som storasyster gör härmar hon, bra som dåligt. Men vem hade inte gjort det?! Hon älskar musik och dansar eller diggar gärna till det hon hör. En barnprogramsvinjett går lika bra som en modern låt eller en dansvideo från vårt favoritprogram So You Think You Can Dance.
Hon kan kikna av skratt när man kittlar henne, speciellt framåt kvällen. Hon försöker också få oss andra att skratta, oftast genom att ta upp min tröja och pruttblåsa mig på magen. Numera kommer det ett "mage" och ett "bebis" också innan hon blåser.

På upptäckarfärd vid Jamaica Pond.
Wilma är en väldigt kelig flicka. Hon myser gärna längre stunder och vill ofta bli buren. Hon är otroligt charmig när hon är på det humöret, eller så surar hon om det passar henne bättre. För sådär en månad sedan sa jag till henne vid matbordet att hon skulle sluta att göra det hon höll på med och äta istället. Det passade inte fröken och hon blev sur och satt verkligen med nedslagen blick och med utskjutande underläpp. Hon såg så härligt arg ut så jag kunde inte låta bli att börja skratta åt henne. Oj som hon kämpade för att behålla den sura minen. Hon vände sig till och med bort från mig för att klara av det, men hon fick ge upp. Ryckandet i mungiporna tog överhanden och hon började skratta hon med.

Även om pappa också går bra, så är det en mammas flicka. Ibland om kvällen när Pontus lägger barnen så kan Wilma skrika och gråta "MAMMA!!". Då har hon bestämt sig att jag ska komma in till henne och det är i princip omöjligt för Pontus att göra något. Har hon väl bestämt sig så har hon! En gång skrek hon i en halvtimme, tills hon kräktes lite lätt, innan Pontus gav upp och hämtade mig (jag hörde som väl var inget).
Hmm... vad ska jag hitta på nu?
Hon vet mycket väl vad hon vill och nu börjar hon kunna säga det också. Det blir både svenska och engelska numer. Hon kan fler fraser på engelska, men det verkar som att hon kan flest svenska ord. Även om hon pratar mycket mer än för bara ett par månader sedan, så räcker inte alltid orden till. Då tar hon resolut ens hand och visar vad hon vill istället. T.ex. är det inte ok att sitta för länge vid datorn, det är mycket bättre att sitta med henne i soffan och titta på ett barnprogram.


Wilmas starka vilja kommer inte minst fram när det gäller potträningen. Numera går det oftast väldigt bra på förskolan, där har hon väldigt få olyckor. Men ibland har det hänt att hon har ställt sig med benen isär och kissat på golvet medan hon demonstrativt har tittat på en av fröknarna. Såklart är det för att markera att hon är arg och för att visa vem som bestämmer.
Hemma däremot ska hon numera inte sitta på pottan vissa dagar. Då blir det snarare i byxorna och jag och Pontus har inte kommit underfund med vad det är som avgör om det blir potta eller inte. Potträning får ju ta den tid det tar, men jag har en känsla att det kommer vara helt avgörande vad hon vill för dagen. Tänk vad skönt det hade varit om hon är torr till lillasyskonet kommer?!

Wilma är mycket omtyckt i förskolan. Hon är inte en gnällig flicka utan en med integritet och energi. När Pontus hämtar får han nästan alltid höra "she had a good day as usual". En fredag fick han dessutom ett kanske inte helt oväntat tillägg: "...but she'
s still the Boss!"

Wilma - The Boss!

P.S. För er som vill får ett mail när jag lagt upp ett nytt inlägg så kan ni skriva i er e-mail adress i fältet till höger på sidan.

söndagen den 22:e september 2013

Playdate med finess

Tiden har verkligen en förmåga att försvinna. Det är redan en månad sedan vi kom hem från Sverige och livet i Brookline har tagit fart som bara den. På ett sätt är det skönt att det går så fort, men ibland kan jag önska en extra dag att bara göra ingenting på.

Våra veckor i Sverige var jättesköna! Förutom att vi fick fantastiskt väder den första veckan, så var det jättekul att träffa familj och vänner igen. Vi hann med fyra födelsedagar, kräftskiva, familjefester och avslappnade träffar med vänner. Speciellt för flickorna blev det intensivt att möta nya ansikten hela tiden, men de har verkligen haft roligt och ser nu Sverige som något speciellt. Tack alla för att ni gjorde vår semester så bra!!!! 
Både jag och Pontus tyckte att det var skönt att vara hemma igen och vi kände ett sorts lugn när vi var tillbaka. Vi är helt överens om att det är Sverige vi vill hitta ett hus i, även om det fortfarande ligger ett par år framåt i tiden. Vilken tur att inte en av oss föredrar USA!
Wilmas sista sjukdag inkluderade ett besök på en lekplats
med sprinklers. Vilken tur att det var en varm dag så de
blöta kläderna kunde tas av :O)
Jag kommer inte att lägga upp så många bilder från vår semester. Förutom att det skulle bli för många för ett inlägg, så vet ju alla ni där hemma redan hur fantastiskt det är i Sverige! Jag tänkte hellre berätta lite mer om vårt liv här :O)

Veckorna efter semestern började med sjukdom. Först var Tilde sjuk med feber och en efterhängsen hosta, veckan efter så var det Wilmas tur och även Pontus åkte på en släng. Med två små som hostar mig i ansiktet så var jag övertygad om att jag också skulle få det. Jag hade använt upp den sjukdag jag får lov att ta ut (med betalning) per månad redan med Tilde, så dagarna hemma med Wilma vägde tungt på mitt samvete... Skönt att inte jag själv också behövde vara hemma!!

Nu är vi alla friska igen och livet är tillbaka i vanliga gängor. Idag hade vi en playdate med Tildes kompis från förskolan på schemat. Vi började att leka hemma hos dem och sedan gick vi tillsammans över till Larz Anderson park för Brookline Day. 
Oj vad det går!
Vi hade lite svårt att hitta till deras bostad för en del vägar var avstängda pga ett cykellopp och det var svårt att se vilken infart som var deras. När vi väl var säkra att vi var på rätt adress så visste jag inte vad jag skulle tro, vi hade hamnat framför en stor, flott villa! Alla andra vi har varit hemma hos har bott som oss ungefär (om vi bortser från Pontus rika professor), men inte de här. Innanför ytterdörren fanns ett blankt marmorgolv och ingen dörrmatta. Jag visste ärligt talat inte var jag skulle göra av mina regnvåta skor! Allt var i perfekt ordning. Kuddarna i soffan lagom fluffade, 6 (oanvända?) handdukar på toaletten på nedanvåningen, ett rum med bara ett lufthockey-bord på tredje våningen och ett garage med plats för tre bilar. Men om huset var nästan stelt och ordnat så var Bens mamma tvärt om. Hon var varm och välkomnande och barnen kunde springa runt och prova allt de ville. Jag var nog ändå lite nervös att Tilde skulle råka stöta till något och det skulle gå i kras...
Wilma dekorerades med fina blommor...

Efter en och en halv timme slöt Pontus och Wilma upp och vi gick tillsammans till Brookline Day i Larz Anderson park. Där fanns det flera sorters hoppborgar och Tilde och Ben fastnade direkt! Wilma var lite i minsta laget för dem så hon tittade mest på. Lite hamburgare till lunch och ansiktsmålning hann vi också med innan vi fick köra hem för att hinna med helgens sista sysslor. Trots löfte om regn hela förmiddagen så sken solen varmt. Hösten har helt klart visat upp sin bästa sida hittills!
...och Tilde önskade sig en regnbåge med
hjärtan!

Nu är vi tillbaka i vår lilla trerummare och barnen leker glatt med magen full av pasta och korv. Det blev en enkel middag idag och det är nog ett liv som passar oss ganska bra. Vi kommer nog aldrig att ha råd att ha ett sådant hus som vi fick besöka idag. Och även om vi skulle få ihop de pengarna, så vet jag inte om vi hade haft ett sådant hus i alla fall. Men det var kul att ha sett i varje fall!!