Hemma igen... och redan på väg mot nya mål

Jag har länge funderat på om jag skulle hålla bloggen vid liv nu när vi kommit tillbaka från USA, och som ni märker så har jag inte skrivit på en låååång tid. Jag råkade precis få upp min blogg och blev då sugen på att försöka hålla igång den lite, om än så lite.
Det är ju trots allt ett ställe där man kan samla lite tankar, upplevelser, bilder och annat som händer i ens liv. Livet slutar inte bjuda på nya (och gamla) erfarenheter bara för att vi flyttar tillbaka till Sverige igen.

Egentligen är det tvärt om. En ny fas i våra liv har tagit sin början. Och det är inte bara nygamla saker utan faktiskt helt nya upplevelser för åtminstone tre av oss.

En kort summering av det som hänt sedan sist är:
Vi flög hem (ja allt gick bra, alla bagage kom med och alla barn också!)
Vi flyttade in hos Pontus föräldrar (TACK! Det underlättade vårt liv jättemycket. Igen!)
Vi hade en del bestyr med att skriva in oss, importera bilen samt samla ihop våra ägodelar.
Vi flyttade in i en fyra på Norra Fäladen.
Barnen började förskolan.

Barnen har mysigt hemma i soffan!

So far so good!

Pontus var tillbaka på sin gamla avdelning redan i januari i år (vi kom tillbaka i början av december 2014). Han har sedan dess arbetat hårt med att försöka avsluta jobbet från Boston-tiden (=skriva artiklar och försöka få dem publicerade) samt starta upp en verksamhet här. Jag kommer inte att gå in djupare på hans "nya" utmaningar just nu. Men han är verkligen en av dem som har helt nya upplevelser framför sig, även om det betyder att han måste komma över puckeln med att helt avsluta det gamla först.

Tilde har tagit steget in i skolvärlden, hon har börjat i förskoleklassen på Delfinskolan. Det är en stor händelse för henne med större eget ansvar och mer undervisning. Hon känner en hel del i sin klass redan (de gick tillsammans i förskolan) men det är en hel del nya bekantskaper också. Delfinskolan är en helt ny skola byggd av paviljonger (i varje fall i nuläget) med en jättefin lekplats utanför. De har faktiskt invigning idag och hon har övat på delfinsånger som de ska framföra. Jag kommer tyvärr inte att kunna komma på invigningen och hon påpekade att jag kommer att missa alla goda kakor och saft de också kommer att bjuda på.

Tildes första dag i skolan.

För min egen del så hade jag hoppats på att hitta ett jobb när Casper väl var inskolad i förskolan i februari. Men det det fanns inte många jobb ute som jag kände att jag kunde söka. Pontus påpekade att jag kunde ju alltid göra högskoleprovet som en plan B, och hade jag inte hittat ett jobb till hösten så kunde jag ju plugga något?! Sagt och gjort, jag anmälde mig och det tog faktiskt inte lång tid förrän tanken på att kanske läsa till läkare helt hade tagit över. Nu har jag faktiskt kommit in på läkarprogrammet i Lund och har blivit universitetsstudent. Igen. Som om 11 års eftergymnasiala studier inte vore nog ;)
Det var också perfekt att jag hittade ett 6-månaders-jobb på avdelningen för pediatrik. Det slutar nu siste september så bättre timing kunde det ju inte bli!!

Ja, som ni förstår så kan mycket hända även om man "bara" flyttar hem igen. Jag tycker helt klart att det är lite omtumlande att läsa på nytt, lite som att en ny resa har börjat. Vi letar också hus, vilket är ett helt annat kapitel som inte alls är färdigskrivet än.

Glad Wilma trots lite infekterade
ögon.

Nedräkningen har börjat

Egentligen började den för två veckor sedan, när det bara var en månad kvar tills vi skulle åka. Nu är det två veckor kvar tills det bär av hemåt igen och flytten har blivit så mycket mer påtaglig.

Nu har möbler börjat att säljas och tavlor har packats ner i lådor. En kollega till Pontus har varit här och hämtat lite husgeråd. Hennes familj är redan här och i två veckor får vi dela på knivar, gafflar och skålar m.m. De ska också köpa soffan, sängen och köksbordet. Vi får dock behålla de möblerna tills vi flyttar ut lördagen den 29 november. Till dess klarar de sig med luftmadrasser och ett skrivbord med stol sa hon. Det är tuffa två veckor för dem, jag får bara hoppas att de tycker att det är väntan värt...
Vi la upp en lista på alla våra möbler som skulle säljas i oktober, en lista som snabbt blev fulltecknad. Jätteskönt tyckte jag! Nu tycker jag det är mindre skönt för det är några jag inte får tag i om att hämta "deras" saker. Hur länge ska man vänta innan jag lägger upp det för försäljning igen? Får man mailbomba dem? Jag är lite orolig att vi kommer att ha en massa prylar kvar vi i inte kan bli av med. Jag borde tänka lite mer som Pontus. För hans del är detta nästan redan i hamn och vi har i stort sett bara att packa bilen och köra säng/soffa/matbord till hans kollega kvar. Han får säkert rätt. Jag oroar mig ofta lite i onödan och saker brukar ju fixa sig till slut.

Kan den flyga??
Casper testkör nya resväskan.

I helgen blir det alltså att packa bilen med allt som ska med i den. Då kommer vi att göra grovjobbet med att tömma lägenheten på det vi vill behålla. Frakten av bilen tar 4-6 veckor, så inga julklappar får komma med där! TV, tavlor, sommarkläder, leksaker, böcker och annat smått och gott ska med. Det är egentligen otroligt så mycket saker man äger. Resten ska sedan ner i resväskor, sex stycken för att vara exakt. Vi bestämde oss för att köpa en ny (vi reste hit med fem), och det är kanske inte mer än rätt eftersom vi kommer hem med en person till. För att vara på säkra sidan så köpte vi en väskvåg också. Här blir det ingen dyr övervikt!

Två veckor kvar, sen står vi på svensk mark igen. Då börjar vi återigen om på nytt. Nya året inleds med flytt till en fyra på Magistratsvägen i Lund, inskolning på förskola och sedan jobbsök för mig. Men först ska vi njuta av en skön december och jul med släkt och vänner. Och tills dess en extra lång adventskalender...
Nedräkningen har verkligen börjat!

Tildes hemmagjorda kalender tills vi ska flyga.
Wilma, jag, hon själv och pappa finns med på bilden.

Liten börjar bli stor

När jag först tänkte på den här rubriken så var det självklart för mig att det var Wilma jag menade. Det är henne inlägget kommer att handla om idag, men det hade lika gärna kunnat vara Tilde eller Casper.

Tilde är förväntansfull inför att Wilma ska blåsa ut ljusen.

Ibland bara slås man av att något hänt med ens barn. De har blivit större. Utvecklats. Man kan inte längre se på barnet på samma sätt som man tidigare gjort och man måste uppdatera sin uppfattning så att den passar verkligheten. Wilma är i en sådan fas nu. Nyss tre år fyllda och hon har vuxit massor den senaste tiden, både fysiskt och mentalt. Jag har varit lite orolig emellanåt för att hon inte växer tillräckligt, men det har jag verkligen inte någon anledning att tro. Hon är inte lika lång som Tilde var i hennes ålder, men hon äter jättebra och avlutar gärna även Tildes frukost, smakar på min eller pappas också hon kan. Hon äter inte färdigt det hon ska äta med en gång utan äter gärna i omgångar. Lämnar vi bara maten kvar på bordet efter att hon ätit färdigt så kommer hon tillbaka lite senare för mer mat. Det är inte ovanligt att allt äts upp på det viset.

 Måhända talar hon inte lika mycket och tydligt som storasyster gjorde vid tre-års-ålder, men hon har haft två språk att lära sig, med två fingrar i munnen dessutom. Jag vet faktiskt inte om fingersugandet påverkar talutvecklingen men Wilma är Wilma och gör saker på sitt sätt. Just nu berättar hon ofta för oss alla hur mycket hon tycker om oss. Mest får Casper höra det, men även jag, Tilde och "bebisen", hennes docka, är omfattade. Och så pappa så klart. Det är ju så att hjärtat smälter när jag ser storasystrarna sitta tätt ihop i soffan om morgonen och titta på något tillsammans. Helt plötsligt så hör man "I tycker om dig Tilde"... :D

Vaddå plocka undan? Jag??

Alla fröknar i förskolan känner till hennes starka personlighet och humör. Jag vet inte om jag ska säga att hon är välkänd eller ökänd, men alla är nog överens om att hon har en enormt stark vilja och ett temperament. Hon kan sura om hon inte får som hon vill, men också lika lätt brista ut i skratt åt något roligt. Hennes envishet och humör är inte alltid det en mamma (eller fröken) vill tampas med, men oj vad långt hon kan gå om hon bara lär sig hantera det! Det är något för mig att jobba på.

Så här stor är jag nu!

Till min och Pontus glädje så verkar det äntligen också som att hon accepterat att det är ok att gå på toaletten och säga till när det är dags. Det gör stor skillnad att bara behöva köpa blöjor till ett barn och framför allt att slippa all extratvätt på grund av olyckor!

För alla er som undrar hur det går med vår flytt så har vi bara sex veckor kvar i USA och Boston/Brookline. Vi har påbörjat försäljning av våra möbler och vi hoppas kunna få ihop allt innan det bär av hem till Lund igen. Den tredje december kommer vi åter att stå på svensk mark och vi längtar efter att träffa alla igen! Tilde verkar förstå att vi ska flytta till Sverige och Casper är glad bara familjen är samlad. Den jag undrar mest hur det kommer att gå för är Wilma. Vi får hålla tummarna att hon bestämmer sig för att det är en bra sak hon med!

Nature calls...

Vad ska jag skriva om idag? Jag har funderat på ett tema den senaste veckan men har just beslutat mig för att spara det tills nästa gång. Det finns så mycket som händer hela tiden så jag hade egentligen kunnat ta vad som helst. Valet? Barnen? Flytten? Pontus kamp mot klockan och medarbetare för att hinna färdigt?

På väg uppför Charles river. C sov som en stock
nästan hela tiden

Det känns lite orättvist faktiskt att medan Pontus jobbar stenhårt för att hinna färdigt i labbet så har jag haft flyt att få två arbeten accepterade redan. Ett i Nature som publiceras i mitten av september och ett arbete i Philosophical Transactions B (ett kommande temanummer om antikt DNA). Båda har jag fått besked om i veckan. Tänk om det hade varit Pontus istället? Vad skönt det hade varit! Han hade egentligen behövt jobba lite mindre och njuta mer av våra tre sista månader i USA. Nu blir det nog labbgöra för fulla muggar samtidigt som manus ska påbörjas.

Flytväst på!

Det är ju passande att få arbeten publicerade precis innan jag ska söka ett nytt jobb. Det är en bra anledning att uppdatera CVt och påbörja processen med att ställa om till jobbsökande i Sverige (eller Danmark). Jag kollade lite kvickt på arbetsförmedlingens hemsida men hittade inte direkt något som passade där. Jag förutsätter att jag letar upp mitt kommande jobb på egen hand eller via jobbletartjänster som Monster och Jobbsafari. Kanske kan några kontakter bli användbara? Jag vill helt klart jobba närmre medicinen igen, gärna med något som är tätt knutet till patienter. Det har varit häftigt att jobba med 10 000 år gamla kvarlevor men jag triggas definitivt mer av levande personer.

Pontus i solnedgången.

Nästa gång Nature ringer, eller mailar för det är ju så det är idag, så hoppas jag det är till Pontus. För honom hade en Nature-publikation från Harvard kunnat göra under för hans fortsatta forskarkarriär. Jag ska nu dock glömma forskningens värld en stund och ägna mig lite åt vårt yngsta under, den fantastiska lilla Casper. Numera med två fina tänder i underkäken!

Sommarunderhållning

På väg till Fenway för en basebollmatch. Red Sox vann
över Baltimore Orioles. Go RedSox!

Det känns som att sommaren precis har kommit även om den snart kommer att vara förbi. Augusti har precis börjat och innan vi vet ordet av så är det september och höst. I och för sig så är hösten i Boston/Brookline inget att sky, snarare tvärt om. Höstarna här har varit sköna, vackra och milda. De slår till och med våren här, den årstid som i Sverige annars är min favorit.

Det finns gungor även in Woods Hole.

Sommaren 2014 kommer för mig främst att vara minnen från Charlottes besök. Vi hann med många olika saker som en Red Sox-match på Fenway, bad, shopping, inramning av tavlor och valskådning. Jag fick möjlighet att jogga regelbundet, fick maten lagad varje kväll (!) och fick hjälp med förskolehämtningen om eftermiddagarna. Pontus hann (återigen) att jobba på projektet i Woods Hole och som grädde på moset så sov vi över i Falmouth en natt och åkte över till Martha's Vineyard. Vi lyckades pricka in en av de regnigaste dagarna i sommar när vi tog oss ut till ön, men vad gör väl det när glassen var riktigt god och den gamla träkarusellen rolig även för mig och Pontus?

Casper fick följa med och se de hoppande valarna.

Underhållningen för resten av sommaren kommer att vara små och stora förberedelser inför vår hemflytt. Flygbiljetten är bokad så idag var det passfoto till Casper som stod på schemat. Givetvis var han supersöt, glad och sprallig, men en hand på fel ställe kanske kunde ställa till med problem enligt biträdet som hjälpte mig. Vi får väl se om det godkänns när vi lämnar in anmälan. Hon sa att man gjorde det på posten?! Smidigt i så fall, vi har ett postkontor nära :)

Tilde och jag bakar muffins :)

Jag hade egentligen också behövt lägga upp möbler och en tavla till försäljning, men det har jag inte gjort ännu. Kanske i kväll? Nja, då är det ju ett avsnitt av favoritprogrammet So You Think You Can Dance säsong 11. Kanske i morgon? Kanske...

Underhållningen som återstår nu är några bilder från sommaren som gått. Jag ska bege mig till förskolan och hämta flickorna... Eller stryk det sista jag sa, det får nog vänta en liten stund, helt plötsligt vräker det ner där ute!

Glad sommar!!

Casperdag

Varje onsdag går både Tilde och Wilma i förskolan och dagen är bara Caspers och min. Idag har varit en typisk Casperdag. Jag har allsköns tankar om vilka härliga saker vi kan göra, men så hinner vi bara med en bråkdel. Men det är ok, det är så det ska vara en sådan här dag.

Livet är härligt på en filt i skuggan.

Den här veckan har varit intensiv hittills. Jag har varit ensam med barnen sen i måndags medan Pontus varit nere i Woods Hole och förberett labbet för sommarens forskning. Jag är van att ha alla tre barnen på morgnarna, så de är ok. Men kvällarna och läggningen har varit tuffare. Inte bara det att hämtning/amning/matlagning/eventuell badning/läggning/amning igen/förberedelse av morgondagen tar i stort sett all tid en kväll har att erbjuda, det finns heller ingen att prata med. Det jag saknar mest när Pontus är borta är sällskapet och någon att diskutera dagen med. Just den här gången så fick jag lite extra "guldkant på tillvaron" i formen av magsjuka. Wilma hade mått dåligt i helgen och vad det nu var för något så åkte jag på en släng också. Jag kan säga att livet inte är på topp när man ska ta hand om allt själv och dessutom parera det med en kräksjuk mage. Puh! Tur att magsjuka bara varar en dag eller så!

Oh, någon pratar med mig!

Men idag är livet bra igen!! Sommaren har kommit hit med 30-gradig värme och hög luftfuktighet. Tanken för dagen var att breda ut filten i skuggan någonstans och bara slappa. Casper kunde undersöka några leksaker och jag kunde läsa lite i min bok. Det var en bra tanke :)

Verkligheten blev något annorlunda. Efter att vi lämnat flickorna så ammade jag lillpojken. Sen sov vi en förmiddagslur och jag åt lunch. Sedan ville han äta lunch och sova middag en stund till. Jag var precis på väg att försöka sova jag med när en kär gammal vän ringde upp mig på Skype. Vi pratade en god stund och hann dryfta både den stundande midsommaren och stora livsfrågor. Jättekul!! Nu sitter jag och väntar på att Pontus ska komma hem och passar på att skriva lite här.

Le kan jag även när jag sover.

Casper han växer så otroligt fort. Man kan ju tänka att jag som har nu tre barn borde veta det vid det här laget, men man förundras lika mycket varje gång. Hur fantastiskt där är när ett barn blir till och hur lika fantastiskt det är att få följa utvecklingen som går i rasande fart.

Vår lilla 4-månaders pojke är en riktigt "glad skit". Han pratar mycket och gråter sällan eller aldrig. Han skiner som sol när man pratar med honom, speciellt när Tilde eller Wilma säger hej. Han står gärna om man håller honom, men balans och styrka till att stå själv har han så klart inte.
Som med Wilma så har kampen om napp eller inte börjat. Än så länge så går båda bra för Casper, men om nappen faller ut så är fingrarna snabbt där. Oftast är det vänstrans pekfiner+långfinger som gäller, men det kan skifta lite. Just nu är ställningen 1-1, ingen av oss har gått segrande ur striden... än.

Oavsett om dagen blir som planerat eller inte så är det härligt att få en dag ensam med Casper. En dag att släppa allt annat och bara njuta av ett tandlöst leende efter matstunden, eller ett skratt när vi leker lite under blöjbytet.

Glad midsommar!!

Början på slutet

Då var det klart. Uppsägning inskickad och om två veckor är jag inte längre anställd vid Harvard University. Nu har slutet av vår tid i USA verkligen börjat. I alla fall för mig.

Dagens hästsvansselfie! Även Wilma accepterade att få
håret uppsatt. Hon behöll det nog hela två timmar :)

Förlossningen och omställningen till att bli fem i familjen var något helt separat. Det var en stor omställning och den första tiden var verkligen jobbig på många plan. Nu har vi koll på tillvaron, amning går bra och det känns som att vi alltid haft Casper hos oss. Då vandrar tankarna till det nästa stora som kommer, flytten hem till Sverige.

Wilma och jag...

För Pontus tror jag att början på slutet redan har passerats. Han jobbar mer och mer för att hinna med det han behöver och vissa nätter har han svårt att sova för det är så mycket han vill hinna med. Semester i sommar blir det inte utan det ska bli ännu en sommar i Woods Hole för hans del. För min del så har jag tur att Charlotte vill komma över och spendera fem veckor med mig och barnen. Då blir tillvaron mycket roligare och vardagen hanterlig. Jag hade klarat att ha barnen själv också, men oj vad jag hade tyckt det var jobbigt. Speciellt eftersom vuxenkontakten är rätt begränsad när Pontus är borta. Med Charlotte här så kan Pontus jobba så mycket han vill/behöver utan att han behöver känna skuld för att han lämnar oss här hemma. Har vi tur drivs projektet på såpass att en publikation kommer mycket närmre!

...och storasyster Tilde bredvid stora lillkillen Casper.

Kunde inte låta bli att dela med
mig av denna fina påsklilja!

I USA har allt handlat om Pontus. Jag har ingen press att prestera, jag får inte ha inkomst som blir avgörande för att vi ska kunna bo här och jag ska bara se till att vår tillvaro flyter på. Jag som brukar vara ganska ekonomiskt medveten har fått släppa att jag inte har koll, inte har tillgång till alla konton och inte kan påverka vår inkomst. Jag har på ett sätt levt lite som en lyxhustru som bara drar kortet i kassan. Visst, det kan vara skönt det med. Men jag vet samtidigt att vår nuvarande situation (då vi betalar svindyr förskola med sparpengar) inte är hållbar i längden. Faktiskt så känns det som att ett liv i USA inte hade varit hållbart i längden ens om vi hade försökt. Det är alltför dyrt i Boston.

Mina funderingar går därför allt oftare till ett jobb hemma. Vi kommer att vara ganska beroende av att jag hittar ett jobb faktiskt. Lite oro och pirr i magen kommer jag att ha, speciellt när det närmar sig början av nästa år då jag ska prestera. Självklart kommer jag att hitta drömjobbet med den stora lönen direkt. Haha! Tills dess får jag bara bestämma mig för vilket drömjobbet egentligen är ;)