En räddare i nöden

I går regnade det hela dagen. Trist, vått och ihållande regn. Min och barnens dag bestod till största delen av att gå ur eller kliva i bilen. Ur bilen, skynda till Kindermusik-klassen. "Tilde, kom nu! Vi behöver gå till bilen här på parkeringen, du kan inte stå på trottoaren hela dagen!" Vi var egentligen bara på tre olika ställen men det kändes som tio. Minst! I alla fall när det regnade så som i går.

En ensam liten fågelunge på marken.

Pontus håller fågelungen och Tilde pallen.

Pappa, vad händer där uppe?

Jag förväntade mig att Pontus skulle komma hem lite senare eftersom de skulle fira labbets enda doktorand. Hon hade försvarat sin avhandling dagen innan och skulle firas med tårta. Men döm om min förvåning när Pontus kommer hem nästan två timmar tidigare än väntat!! En härlig överraskning!! Nu hade vi tid att ta en promenad innan det var dags att fixa kvällens mat och regnet hade till och med slutat. Eller nästan, det hade övergått till ett inte allt för besvärande duggregn. Tilde var överförtjust att hon fick hålla paraplyet och Wilma slumrade under regnskyddet i nya vagnen. När vi var nästan hemma så fick vi syn på en liten fågelunge under ett träd. Den måste ha fallit ur sitt bo! Vi började genast fundera hur vi skulle kunna hjälpa den lilla fågeln. Trädet var ett ganska ungt träd och boet var på några av de nedersta grenarna. Precis utom räckhåll för Pontus. Typiskt! Men, vi var ju väldigt nära vår lägenhet och om vi hade hämtat Tildes köks- och badrumspall och staplat dem på varandra så hade Pontus kanske nått. Sagt och gjort, räddningsaktion "fågelunge" var inledd.

Hemma igen!

Det hela gick över förväntan! Även om vi hade underskattat hur högt boet faktiskt satt, eller hur låga pallarna var, eller hur kort Pontus är, så tog det inte alltför lång tid innan det blev lite trängre i boet igen.

Nu är det bara att hoppas att fågelungen inte blev utknuffad från första början och att den hamnade på marken igen innan kvällen var över. Vårt samvete kändes i varje fall mycket lättare!

Många steg blir det

Pontus hänger med Wilma i sandlådan.

Klink! Det var faktiskt ganska tyst och hade vår vagn inte lutat lite konstigt så hade jag nog inte tänkt så mycket på att något hade hänt. Men nu hade alltså själva ramen på vår 6 år gamla Teutonia gått sönder när jag skulle ställa vagnen på plats i lägenheten efter en eftermiddagspromenad bland doftande syrener i Arnold Arboretum. Om man tänker på det antal trappsteg som vagnen dragits upp för (med mer eller mindre duns!) så får jag säga att den verkligen hade gjort sitt.

Den första månaden i USA så bodde vi i en möblerad lägenhet i ett område som heter Back Bay. Det ligger väldigt centralt och med en känd shoppinggata, Newbury street, i närheten. Vår tvåa låg på första våningen och det var sju trappsteg och två låsta dörrar att ta sig igenom varje gång man skulle gå in. Men man lär sig ganska snabbt hur man tar sig upp (eller ner) på bästa sätt med barn och vagn. Jag dunsade som sagt en hel del och bar sedan in det som var för tungt att ha på vagnen samtidigt (t.ex. Tilde eller påsar med mat). Jag och flickorna försökte ta oss ut åtminstonde en gång om dagen. Även om jag gärna hade kollat lite mer i butikerna på Newbury street så blev det oftast promenad till en stor supermarket för att komplettera det ena eller andra till kvällens middag. Både vagnen och barnen bidrog till att shoppingen i gemytliga butiker inte var så inbjudande, trappor (vagnen) och dålig sinnesro (barnen) kan det nog sammanfattas med. När vi inte handlade så besökte vi lekplatser eller bara strosade längs de breda gatorna. Många av gatorna var enkelriktade och två- eller trefiliga! Det behöver väl knappas sägas att det var rätt trafikerat tidvis.

Pontus och Tilde svalkar fötterna i en bäck. 

Tiden på Beacon street var väldigt speciell. Inte så mycket på grund av lägenheten eller området men mest för att det var så otroligt mycket man skulle göra. Eller rättare sagt som Pontus skulle göra. Jag hade "all tid i världen" men kunde inte göra nästan någonting om man bortser från att ta hand om våra små flickor. Jag var (och är fortfarande) "bara" en fru, ett bihang, till någon som är här av en anledning. Det låg på Pontus att försöka fixa hälsoförsäkring, social security nummer (SSN), bankkonto, Harvard ID-kort, körkort, mobiltelefon-abonnemang och hyra bil. Allt det här kunde inte göras i en handvändning och SSN var en av de viktigaste bitarna i detta pussel. Eftersom det tar tio dagar eller längre att få själva SSN-kortet så är det viktigt att man får med sig ett bevis för att man har ansökt. Gör man ansökan direkt på huvudkontoret så kan man få detta intyg med sig därifrån om personen man pratar med tycker att allt verkar stämma (vilka kriterier som skulle vara uppfyllda tyckte P var väldigt oklart). Ansöker man däremot hos ett lokalt kontor så kan bara detta intyg ta tid att få. Som tur var visste Pontus att han skulle ansöka på huvudkontoret pga en kontaktperson på institutet (han gjorde inte ansökan förrän han hade haft sin introduktion på jobbet) och fick med ett intyg samma dag han ansökte. Med intyget kunde han sedan öppna bankkonto med tillhörande kort och förvånande nog så fick han själva SSN-kortet sedan efter tio dagar! För att vara ett så viktigt kort så var både jag och Pontus förvånade över att det var ett papperskort. Visst det ska inte bäras i plånboken till vardags men nog hade det väl kunnat vara inplastat/laminerat i alla fall?!

Grönska i Arnold Arboretum.

Pontus har sedan dess fortsatt med att fixa alla de nödvändigheter som stod på väntelistan. Enstaka saker har gått smidigt (som SSN-kortet) medan åter andra har varit rena moment-22. Vi (läs Pontus) har bittert fått erfara att mycket hänger på personen man råkar prata med! Är det en hjälpsam människa som verkligen vill hjälpa till så går allt att fixa, även om det ibland ger personen i fråga lite problem. Men låt oss bara säga att så inte är fallet alltid...

Nu kom precis Pontus och flickorna in från en promenad med vår nya dubbelvagn och jag ska snart börja med fredagsmaten. I vår nya lägenhet har vi faktiskt också sju trappsteg och två dörrar (varav en inte är låst) upp till vår lägenhet! Men det känns inte lika jobbigt att dra upp vagnen här och jag hoppas verkligen inte att vår nya vagn kommer att tappa spänsten direkt ;O)

Flickorna i vår nya Mountain Buggy Duet.

P.S. Jag har blivit en egen person i USA!!! Idag fick jag mitt Employment Authorization Document (i form av ett plastkort!) som visar att jag har rätt att bli anställd. Med detta kan jag också ansöka om SSN och vara säker på att få ett samt ta amerikanskt körkort. Från och med nu så finns jag som en enskild person och inte bara en "fru". Yippe!

En fågel i luften...

I förmiddags var jag och barnen på ett djursjukhus här i närheten som har sagostund varje onsdag. Idag visade de upp en skränig arapapegoja med väldigt vackra färger. Tidigare har vi sett hund, katt, kanin och marsvin på sagostunderna. Eftersom det var den första onsdagen i månaden så kunde de barn som ville få en målning på armen eller i ansiktet. Det ville Tilde! Alltid! Hon står och tittar länge när barnen före henne målas och försöker sedan klättra upp på stolen så fort den blir ledig. Även om det är nummerordning för att bli målad så brukar Tilde komma igenom lite snabbare med sin närgångna ihärdighet :O)

Förra månadens kattmålning...

Det känns som en evighet sedan vi flög hit med "bara" 5 jätteväskor, två barnstolar, två barnvagnar, 4 handbagage och en datorväska. Månader i förväg förberedde vi resan; söka visum, boka boende, sälja möbler och prylar, packa det vi skulle magasinera, sortera kläder och packa väskorna. Ja, sen ska vi lägga till att fira jul, fira nyår, hålla namngivning/födelsedagskalas/hejdå-fest samt bli sjuk. Det värsta av allt detta var faktiskt sjukdomen. Eller rättare sagt barnens sjukdom. Både Tilde och Wilma blev sjuka lagom till flygresan. Förutom att flyget blev uppskjutet en hel dag så sammanföll det med den dag då Tilde hade som mest feber. På sitt sätt så var det bra för Tilde var inte riktigt lika energisk som hon brukar vara. Men det kändes väldigt jobbigt att tvinga ner en flicka i en flygplansstol som stortjuter att hon vill hem. Speciellt när vi vet att vi ska flytta till ett annat land och att det kommer att dröja många månader innan vi är hemma i Sverige igen. Efter ett tag lugnade hon sig såklart och en Ipad full med spel och Astrid Lindgren-filmer kunde locka stundvis.

...och dagens hundansikte!

Rent praktiskt så gick flygresan över bra. Vi hade inga större incidenter om man bortser från att vi höll på att åka från vår ena väska/handbagage med pass, visum och flygbiljetter i. Det blir en del att hålla reda på när man har två barn och flera väskor man ska få med sig hela tiden. Vi lärde oss snabbt att räkna in antalet väskor för att undgå framtida missar. Även säkerhetskontrollerna och immigrationen i USA gick förhållandevis smidigt. Inga timmeslånga köer hade vi och det är vi otroligt glada för. Vi lyckades också ned hjälp av en väskbärare hitta en rymlig taxi som kunde köra oss till vår tillfälliga lägenhet för en ok peng. Jag tror att vi kom undan med ca $40 jämfört med att ta två taxibilar eller en större minibus.
Det var först i Boston, på flygplatsen med alla våra väskor lastade på en stor kärra, som jag insåg hur mycket bagage vi hade med oss. Jag var lite orolig att vi inte skulle pricka rätt med vår dricks och ge för lite. Men som tur var var $10 för besväret alldeles lagom för sju större bagage och en del mindre. När vi väl fått stuvat in allt från taxin i den möblerade tvåan vi hyrt så däckade vi alla för natten.

Wilma som sig själv.

Diverse flyg och fåglar finns det gott om i Boston också. Som ni kanske förstår från bilderna i förra inlägget så har vi en del fåglar i buskarna utanför vårt fönster. Jag har faktiskt köpt mig en bok som listar de vanligaste fåglarna i Nordamerika för att lite lättare kunna ta reda vad vi ser. Dock såg vi en man med en papegoja på axeln en dag här utanför, men papegojan fanns såklart inte med i min bok ;O)