Morgonmys

Tilde och Wilma i full koncentration. Lera är kul!

Jag och Pontus får var sin sovmorgon per vecka och idag var det Pontus tur. Strax innan sex vaknade Wilma och började så smått stöka runt i sängen så för mig var det bara att ta på morgonrocken och gå upp. Till Wilmas glädje så klart!
När jag var hemma med flickorna hela dagarna så var morgnarna aldrig något jag verkligen njöt av. De var mer en transportsträcka till att komma ut och göra vad det nu var vi hade planerat för dagen. Dessutom betydde morgon att hela dagen var kvar tills Pontus kom hem igen.
När jag jobbar däremot så blir morgnarna helt annorlunda. Jo, klockan sex är fortfarande okristligt tidigt! Men det blir så mycket mysigare när man bara kan sätta sig i soffan, sätta på lite barnprogram och njuta av att ha en eller två flickor i famnen. Ingen stress, ingen tid att passa bara tid att vara.
Tills ett ivrigt "äta" av Wilma låter påkalla att hennes mage är tom och behöver något att fylla den med... Härligt!!

En krulltott till :O)

Planerna för dagen var att ta tunnelbanan ner i stan. Tilde har nästan helt slutat med blöja på dagen och vi behöver akut fler trosor till henne. Stora flickan!!

Adventsstjärna...

Dessutom behöver jag lite julstämning... Vi har en adventsstjärna och en "ljusgirland" det står Merry Christmas på men det räcker inte riktigt. Jag vill ha någon sorts adventsljus (vi hann aldrig skaffa det till första advent) och eventuellt annan juldekoration att hänga upp. Bara liiite mer så att julkänslan börjar infinna sig. Det är ju trots allt bara två och en halv vecka kvar till julafton (och bara en och en halv vecka tills Erik och Lillebil kommer!)!!
Här börjar man julpynta efter Thanksgiving (som ju är i slutet av november). Det har börjat dyka upp julgranar, kransar, julstjärnor och annat juligt runt omkring. Det verkar inte som att adventsstjärnor och ljusbågar är speciellt vanliga men ljus i andra former finns det gott om. Jag hoppades att vi skulle få en trevlig dag på stan med mycket julkänsla idag, men ett ihållande regn var tillräckligt för att skjuta våra planer en dag framåt. Vi får hoppas på uppehåll och lite andra-adventsmys i morgon istället!

Lyckas vi inte öka julkänslan i helgen så får vi sikta på SWEAs julmarknad och luciatåg nästa helg! Det blir säkert en höjdare!!

...och ljusgirland!

Thanksgiving i ätandets tecken

Wilma i full färd med att kliva på nya favoriten cykeln.

Äntligen lugnt. Dagen har verkligen gått i ett. Jag borde vara utvilad för vi har precis varit lediga i fyra dagar pga Thanksgiving, men just nu har all min ork försvunnit. Wilma tog väl en del precis för hon ville inte sova. Det var såklart mycket bättre att snurra runt, gå lite i sängen eller ligga och "halv-sjunga". Skulle jag lämna henne ensam så hade det blivit värsta skriket. Jag fasar lite för att hon kommit in i fasen där läggningarna kommer att bli låååånga och föräldrakrävande. Tilde hade en sådan period som började när hon var i Wilmas ålder, den höll på i ca ett år. Hu! Håll tummarna för att det bara var en engångshändelse idag....

Herren i huset!

Vi hade en liten tebjudning idag där jag hade bakat lite för mycket som vanligt. Men det var gott och kul att baka!! Sconsen jag gjort var försvinnande goda och mycket onyttiga med massor med grädde i smeten. Muffinsen och äppelkakan likaså även om de inte innehöll någon grädde. Totalt var vi 12 personer: 7 vuxna, 3 barn i 3-4 års åldern och två ettåringar. Låt oss säga att (ljud)nivån och intensiteten var hög. Men jag var förvånad över hur mycket jag ändå kunde prata med gästerna! Jag antar att det underlättar att de yngsta kommit över ett-års-sträcket och klarar sig en del på egen hand. Samt att vi var ganska många vuxna som höll ett vakande öga på (alla) barnen såklart :O)

Vår härliga Thanksgiving-middag. Som ni ser var Tilde ganska ivrig att börja ta mat!

Tilde är ivrig att smaka på pajen också.

Jo, det har ju varit Thanksgiving också. Vi bestämde oss för att fira lite på amerikanskt vis och ta dagen till att laga en riktig kalkon-middag. Vi hade en fantastisk dag som varvades med tid i köket, Borta med vinden (ja, Pontus har nu äntligen fått sett denna klassiker) och härlig lek med barnen. Vår kulinariska måltid bestod av kalkon, potatismos med vitlök, "stuffing", ärtor, majs och tranbärssås. Kronan på verket var pumpapaj som min kollega bakat. Helt underbart alltsammans!! Det var länge sedan jag och Pontus båda kände oss så avslappnade och verkligen kunde njuta av att bara umgås med familjen och äta gott. Fyra dagar har känts som en evighet och vi hann med att slappna av! Normalt sett så hinner vi knappt med de vanliga helgaktiviteterna som handling, tvätt och städning. Därför var det verkligen välkommet med tid att kunna se en film på dagtid och bli bjuden av Tilde på lermat hon bakat i sitt leksakskök. Jag blir ofta bjuden på kaffekorv. Till hennes glädje så grimaserar jag väldigt när hon berättar vad hon serverat och ber henne komma med något nytt. Det blir allt som oftast något ny kaffe-rätt, med nya grimaser och förtjust fnitter som följd.

Familjen är samlad :O)

Efter en sådan här härlig helg så har nog både jag och Pontus börjat nedräkningen till jul och en hel veckas ledighet. Då kommer vi även att få besök av mina kära svärföräldrar, något vi ser fram emot även det! Tilde pratar dessutom redan om "när tomten kommer" så kanske är det något vi ser fram emot hela familjen?! Tiden kommer att flyga iväg, det är ett som är säkert i varje fall!

Åh, titta!! Snö!

Tilde i blå vinterskrud.

Vitt! Redan igår när jag cyklade hem från jobbet så snöade det. Jag trodde väl inte då att det skulle lägga sig och vara ett ganska tjockt lager nu på morgonen men tänk, det var det! Till Tildes förtjusning såklart. Hon ville knappt vänta på att Wilma åt färdigt utan ville bara ut i morse. Det var ganska stor kontrast till när hon började i förskolan för en månad sedan, då jag fick mer eller mindre dra henne hemifrån om morgonen. Nu kom hon dit med genomblöta skor (efter att ha trampat i så många snöhögar som hon kom åt), dyngsura strumpor, blöt upp till knäna och superglad! Hon väntade knappt på att jag fick på henne ett ombyte innan hon sprang in till sina kompisar och strax var uppslukad av något som hände på datorskärmen i rummet. Jag påkallade inte hennes uppmärksamhet för att säga hej då utan gick bara därifrån med ett leende på läpparna. Skönt att hon äntligen trivs och inte är ledsen när jag går!!

På väg till förskolan.

Wilma är (och har varit) mycket lättare hela tiden. Dock fick hon en rejäl förkylning med hög feber när Charlotte och Oscar var här. Tack, tack, tack Charlotte som tog dig an Wilma på dagarna så att vi slapp ta ledigt från våra jobb, trots att du själv var sjuk! Det hjälpte mycket!! Men hjälp vad en liten flicka kan bli mammig... Wilma har bott i min famn, gärna med ena handen så långt ner i min bh som möjligt, så fort jag har varit inom synhåll. En liten nyfödd bebis kan man bära med sig relativt lätt och ändå få något gjort, men en 13 månaders flicka är faktiskt något annat. En del av mig kommer såklart att sakna hennes kel, men annars är nog både jag och Pontus ganska lättade att det börjar släppa ju mer hon frisknar till. Numera kan Pontus återigen få leka med henne och lägga henne. Om hon bara får "tanka" lite i min famn lite nu och då alltså. Och det är ju klart att hon får!

Som vanligt har vi hunnit med en hel del på de två-tre veckorna sedan jag skrev sist.
Presidentvalet är äntligen över! Jag får erkänna att jag är lite lättad att Obama får sitta kvar, jag tror själv inte att Romney och Republikanerna hade tagit USA i rätt riktning (tänk bara på möjligheten att fri abort förbjuds! och att religion får större och större bestämmanderätt över vad man ska lära ut i skolan). I vissa avseenden tycker jag att faktiskt att USA har hamnat lite på efterkälken. De tror fortfarande att de är världens bästa land, men deras topplacering är hotad. Eller kanske redan förlorad? För att bli bättre behöver man fortsätta framåt, och då är det Obama som gäller. Vi får väl se vad framtiden bjuder. Ska bli skönt att slippa allt tjafs och negativa, smutskastande reklamer med lögner under tiden ;O)

Vi har även hunnit med två skrämmande saker, Halloween och stormen Sandy. Halloween passerade utan särskilt mycket ståhej, och faktiskt även Sandy. Halloween lämnade två stora påsar med godis som vi köpt till barn som skulle knacka på dörren och be om "Trick or Treat!". Men eftersom vi bor i ett hus med lägenheter så kom inga barn hit och vi har numera massor med styckförpackat godis hemma. Mycket dåligt för tänderna. Hrm. Sandy var lite mer skonsam och gav en extra fridag istället. Härligt!

Buzz Lightyear to the rescue!!

Hektiskt, hektiskt!

Det har varit galet hektiskt här den senaste tiden. Jag har inte haft många minuter över sedan jag började jobba den tredje oktober, och skulle jag haft några minuter över så har jag inte märkt av dem för jag har varit för trött!

Tilde i full fart!

Som alla vet så är det jobbigt att börja på ett nytt jobb. För mig har det varit ganska speciellt och alla som läst föregående inlägg vet att jag drog mitt hår inför jobbstarten för att komma tillrätta med skatteformulär som skulle vara ifyllda innan jag började. Nu, ett par-tre veckor in i anställningen, så har jag hunnit med ännu mer härlig byråkrati. Jag har varit på tre "orientations", tagit tre webb-kurser med tillhörande frågeformulär samt har tre nya e-mailadresser att kolla + en uppsjö av nya användarkonton/login, där vissa inte fungerar alls. Jag har dessutom försökt att sätta mig in i ett nytt område där jag förstår innebörden av kanske hälften av orden och har inte en aning om resten.
På dessa tre veckor har jag även hunnit med att vara hemma med en sjuk Wilma en halv dag (Pontus tog andra halvan) samt varit hemma själv ett par dagar med feber. Som grädde på moset så var Pontus borta på en retreat i helgen (fre-sön) och jag råkade vara ensam med flickorna en av deras värsta nätter på lång tid (jag vaknade varannan timme natten igenom av antingen Tilde eller Wilmas gråt).

Wilma undersöker.

Låt mig sammanfatta mitt liv i ett ord just nu: TRÖTT!

Nyinköpt regnjacka med sydväst. Vilken
tur att det var Elmo på!

Tilde har tyvärr haft en jobbig period hon också och har ju varit sååå ledsen när jag lämnat henne på morgonen. Hon hade helst av allt velat vara hemma hela dagarna, precis som vi varit ganska länge nu. Jag kände att jag inte kunde stimulera henne riktigt och trodde att hon skulle stormtrivas på en förskola igen. Men, effekten blev ju tyvärr tvärt om. Det är inte förrän nu hon har börjat acceptera lämningarna utan gråt och som vi hittar henne i full aktivitet när vi kommer och hämtar. Häromdagen sa hon "du jobba, jag vara hemma med Pappa". Vilken härlig liten problemlösare vi har!

Nu är det dags för mig att sluta för idag. Vi har precis fått nya gäster, Charlotte och Oscar, och vi pratar redan så mycket att jag knappt kan koncentrera mig på inlägget :O))

Mer info kommer så snart jag har lite tid över igen!!

Kafka och gråt

Usch, jag har en urusel dag... Egentligen borde jag vara nervös och spänd inför när jag börjar mitt nya jobb i morgon, men för att vara helt ärlig så är jag mest arg och upprörd. Det här är ett lite "trist" inlägg så om ni hellre vill fortsätta att vara glada så titta bara på bilderna.

Tilde och Wilma i full fart på lekplatsen...

USA är något av det mest krångliga, byråkratiska och ohjälpsamma land jag stött på. Jag har en längre tid irriterat mig lite på att jag tvingas heta Eva här (eftersom det är det första namnet i mitt pass) och det blev inte bättre av att jag tvingades signera med Eva Nordenfelt i pappersarbetet inför min jobbstart. Men, det är något jag inte kan ändra på utan jag får glatt acceptera att jag delvis har bytt namn efter att jag flyttat hit.

Det som är anledningen till att jag är så arg idag är skattesystemet. Jag har fått två formulär jag ska fylla i och lämna in till Harvard så att de kan dra rätt mängd skatt på min lön. Det är för mig självklart att jag ska betala skatt och jag trodde i min enfald att jag skulle kunna få lite hjälp med att fylla i rätt uppgifter. Men, ack så fel det var!

Allt började med ett möte med en rar tjej från personalavdelningen. Hon är den som ska ha formulären och lämna dem vidare, men hon kunde tyvärr inte hjälpa mig det minsta med att fylla i dessa. Hon var vänlig nog att ge mig telefonnumret till Harvards skattekontor, men hon nämnde också att de nog inte heller kunde ge mig några råd. Sagt och gjort, jag ringde kontoret och hoppades på att få hjälp. Den första jag pratade med hade raka besked på hur jag skulle fylla i det ena pappret, men när jag sedan kände att jag behövde ringa upp igen så var det andra besked. Killen jag pratade med kunde överhuvudtaget inte ge några som helst råd, och han kunde inte förklara olika begrepp för mig heller. Jag ställde ju specifika frågor, och då kunde han inte svara. För att få hjälp tyckte han att jag skulle kontakta en "tax advisor", dvs betala pengar för att någon ska titta på min specifika situation, eller så kunde jag ju prova det nationella skattekontoret, IRS. Återigen satte jag mig i telefonen och ringde IRS. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag inte gjort det. Jag fick prata med fyra olika personer, och varje person konstaterade att de inte kunde hjälpa mig och att de skulle koppla mig vidare. Det gjorde ju inte saken bättre att jag fick vänta ca 10 min varje gång innan den jag blev "vidarekopplad" till svarade. Den sista mannen påpekade vänligt men bestämt att avdelningen han satt på behandlade skatteärenden från tidigare år, inte hjälp med att lägga upp skatt. Dock försökte han efter bästa förmåga reda ut den status jag har i USA när det gäller skatt enligt 2011 års regler. Samtalet tog ganska lång tid och för att vara ärlig så har jag bara blivit mer förvirrad. Samtalet varade närmre en timme och har gjort mig ännu mer förvirrad. Nu vet jag inte ens i vilken ände jag ska börja fylla i mina papper. Formuläret jag trodde var klart är långt från färdigt!!

...för att sedan ta en god glass på JP Licks!

Under tiden jag satt i telefonkö så försökte jag ändra på hur jag betalar min telefonräkning. På nätet fungerade det aldrig att ändra datum så jag provade deras chatt. Enligt chatten måste jag ringa till deras center för att göra ändringen manuellt, och enligt centrat så kan de inte göra ändringen manuellt heller. Tillbaka på ruta ett återigen. Till sist så fick jag avanmäla mig från tjänsten i fråga och återanmäla mig med det nya datumet, allt på min sida på nätet. Suck!

Det börjar bli höst här också.

Om det nu finns en hel massa människor som arbetar med olika sorters byråkrati kan det inte då finnas åtminstonde en människa som kan sitt jobb??!! Det verkar som att det enda de är bra på är att ursäkta för besväret och vidarebefordra en till nästa person.

Som ni förstår så har jag inte fått något alls gjort idag trots att jag lagt mycket tid på att föröka reda ut begreppen. Jag har förvisso klippt mig, men förutom kortare hår så står jag kvar på ruta ett med skatteformulären. Nu vet jag inte ens vem jag vågar fråga om hjälp!

Till råga på allt så var Tilde helt utom sig när jag lämnade henne i morse och hon grät fortfarande när jag ringde och kollade hur hon hade det en timme senare. Det är verkligen svårt att skiljas från sitt barn när de skriker och gråter "lämna mig inte", även om jag vet att det kommer att gå över!

Ja, min dag hade kunnat vara bättre. Jag hoppas att byråkratin jag har kvar i samband med min jobbstart går smidigare framöver, så som jag vet att Tildes lämningar kommer att göra. Tro inte att jag är helt anti USA nu. Jag hade bara önskat mig bra hjälp i ett komplicerat system! Tills jag är färdig med allt så tar jag ett djupt andetag och räknar till tio...

HMS here I come!

Oj, nu är det verkligen på tiden att jag får plitat ner några rader. Det har hänt massor här sedan sist och jag vet knappt var jag ska börja. Kanske är det ändå bäst med att ta den största nyheten först, så att alla som orkat gå in på bloggen får veta vad som är den viktigaste förändringen. För förändring kommer det att bli...

En solig septemberdag i Boston Public
Garden. Tilde sitter på andmamman
i statyn ur "Make Way for Ducklings".

Jag har fått ett jobb!! Ett av mina mål när Jennifer var hos mig i somras och hjälpte till så mycket med flickorna var att få till mitt CV och söka några jobb. Uppenbarligen så fungerade mitt CV alldeles utmärkt, speciellt när jag sökte ett jobb som var som klippt och skuret för mig. Jag tror att jag hade alla önskade egenskaper de sökte, samt var en nästan helt perfekt match på tidigare erfarenhet. Efter lyckad intervju samt bra referenspersoner (tack så mycket för att min nya arbetsgivare fick störa er!) så ska jag nu alltså börja jobba igen. Nu. Bums. Den tredje oktober.
Men jag har mer blandade känslor den här gången än när jag gick tillbaka efter Tilde. Nu är det inte bara att börja jobba igen, nu ska jag börja på ett nytt jobb där de har höga förväntningar på mig (eftersom jag passade så bra för jobbet) och där jag såklart måste visa framfötterna. Dessutom så är det ett jobb på Harvard Medical School, i en av världens bästa grupper inom antika DNA-studier. Och de vill ha mig...! Har jag inte haft prestationsångest tidigare så lär det komma nu, som en slägga. Jisses!
Jobbet jag har fått är forskare (researcher) i David Reichs lab på Harvard Medical School alltså. De som är nyfikna kan kolla in labbet här, men i praktiken så betyder det att jag ska sköta upprening av DNA från upp till 20 000 år gamla ben och tänder och sekvensera dessa för att se hur de förhåller sig andra förfäder i människans evolution. Ganska häftigt va?!

Tilde och Ester Wittrup övar på basket!

Det verkar som att det kommer att gå ihop ekonomiskt, alltså att lönen jag får ut kommer att kunna täcka barnomsorgen. Vi kommer inte att gå plus i pengar, men jag kommer att stärka mitt CV inför när jag (förhoppningsvis) ska söka jobb i Sverige. Dessutom kommer barnen att utvecklas och stimuleras så mycket mer i en förskolemiljö än vad jag någonsin kan ge dem. Med engelska på köpet!
I morgon ska vi faktiskt till förskolan och leka en timme så att flickorna får vara i sin nya miljö ett tag. Tilde kommer att börja i en Preschool-klass där barnen är från 2 år och 9 månader. Jag är övertygad att hon kommer att passa in i klassen på 5 minuter om hon bara är sitt vanliga jag. Hon kommer att stortrivas!

En överlycklig Wilma på en lekplats full med olika
leksaker. Hon undersökte varje liten vrå med stor glädje.

Wilma kommer att börja som Toddler. Egentligen så är det för barn från ca 15 månader, men eftersom Wilma går så bra nu (ja, tiden springer verkligen iväg!!) och är nyfiken och undersöker saker, så var det ok att börja där redan nu. Då slipper hon byta om ett par månader dessutom. Jag tror även att hon kommer att trivas, men det återstår att se hur hon hanterar en så stor förändring. Ibland är hon lite mammig, speciellt om hon har slagit sig eller inte mår bra, så jag hoppas att hon snarare vänjer sig vid andra än blir mer fäst vid mig.

Jag kommer verkligen att sakna mina flickor enormt, men det kommer att vara bra för oss alla tre att jag fått ett jobb. Bara vi får flyt på våra nya vardag :O)

Ester visar hur man ska göra ;O)

En annan stor nyhet är att jag äntligen har fått mitt amerikanska körkort!! Säkerhetsbältet höll på att få mig på fall, men jag gick som segrare ur striden och kan nu lagligt köra på amerikanska vägar i fem års tid. Just nu tänkte jag bara skriva att jag fått kortet eftersom jag inte vill göra ett redan långt inlägg helt olidligt långt. Men snart nog så ska jag skriva lite om teoriprov, uppkörning, trafikvett och anekdoter från Bostons och Massachusetts vägar.

Sist men inte minst så har vi fått permanent besök av familjen Wittrup och tillfälligt besök av pappa och Dorrit! Mer om dessa underbara personer kommer också framöver, men jag vill bara säga att jag är mycket glad över att vi har er här!!

"Mamma, där är du!"

Tilde är helt fångad av Pippis värld!

Första gången Tilde sa så till mig var när vi läste i en dubbel-bok vi köpt för en dollar på Target. Första halvan av boken är "The ABCs of Cookies", och kakmonstret (såklart!) går igenom hur man bakar kakor genom att säga något för varje bokstav i alfabetet. På en sida står Bert och håller i en mopp och säger "M is for mop". Tilde säger glatt: "Mamma, där är du! Det är du!". Jaha, då var könsrollerna etablerade. Suck! Även om jag och Pontus delar på alla hushållsuppgifter så verkar det som att Tilde associerar mig med städning. Mindre kul... Men, plötsligt inser jag att Pontus har tränat vissa bokstäver med henne. Han brukar skriva T för Tilde, W för Wilma, P för ... pappa och M för mamma!!! Såklart, det är ju M för mamma hon menar! Hon har blivit jätteduktig att känna igen T, W, P och M. Hon säger även "där är mitt namn"eller "T är mig" när hon ser ett T. Ibland kommer det också ett "där är Wilmas namn" och pekar på ett W :O)

Tilde och två kompisar läser en bok tillsammans
på lekplatsen.

Tilde är även jätteduktig på siffror, både på engelska och svenska. Räkna kan hon också, men det blir fortfarande lite fel antal ibland. Jag börjar få det svårt att tyda vad hon säger vid vissa tillfällen eftersom hon blandar svenska och engelska. Hon härmar väldigt bra och snappar upp fraser, ord och meningar från barnprogrammen på morgonen. När jag inte förstår henne så får jag verkligen tänka efter och försöka blanda båda språken själv. Det har hänt att hon säger ett engelskt ord och böjer det i plural på svenska! Hon är så härligt verbal nu, hon berättar mer och mer i längre och längre meningar.

När jag får äta själv är jag GLAD!! Men det blir lite
kladdigt mamma...

Titta vad jag kan skriva pappa, det är mig!

För Wilmas del dreglas det som aldrig förr. Fyra (!) tänder är på väg fram i överkäken och det måste både klia och göra ont på stackaren. Hon är dock för det mesta en glad prick och hennes vilja börjar komma fram allt mer. Nu protesterar hon vilt när jag tar bort något hon inte ska titta eller smaka på eller när hon inte vill somna trots att hon är trött. Hon blir också tydligt intresserad av nya saker, som en hund som passerar, när man spelar en ny skiva eller när hon står upp i soffan och kan se världen från en ny synvinkel.
Hon står stabilt nu och är riktigt snabb att gå med lite stöd. Hon går inte ännu fritt men vi har vandrande stolar, vagnar och leksakskuber i lägenheten. Skulle tro att det inte dröjer så speciellt länge innan hon går över öppna ytor också.

Wilma med sin bok. Det ska börjas i tid ;)

Min utveckling är ganska så oförändrad men Pontus fortfarande lär sig nya saker varje dag, även om det inte är lika intensivt som under sommarkursen. Tack och lov! Vi har inte så många bilder på oss men här får ni några till på barnen!!

Vermonts gröna berg

Ok, nu har det gått allt för lång tid för att jag ska ha samvete att sätta mig i soffan med min bok när jag har en halvtimme över. Det har ju hänt såååå mycket sedan sist så jag vet knappt var jag ska börja!

Trött pappa och flicka!

Härlig utsikt!!

För att börja med det viktigaste så har Pontus kommit hem från sin sommarkurs. Yippie!! Tilde har verkligen längtat och jag lika så. Sommaren med Jenny har varit så givande och annorlunda än normalt. Jag har fått massor gjort: skrivit upp för körkort, uppdaterat mitt CV och min LinkedIn-sida, samt sökt två olika jobb! Dessutom har jag fått lära känna Jenny mycket bättre och fått höra ett och annat om hennes liv där hemma med pojkvän och vänner. Superkul!! Men såklart så går inget upp emot att ha Pontus hemma och det enda jag kan önska Jennifer är att hon har fått en upplevelse här hon sent ska glömma, även om det har inneburit många timmar på lekplaten med flickorna, matlagning och allmänt hushållsgöra. För att inte glömma bort att sova på en soffa i vardagsrummet (med noll och intet av eget utrymme) i över en månads tid. Tack, tack J för att du kunde komma över och hålla oss sällskap!!

Wilma badar...

Augusti började sedan med att vår lilla familj åkte på semester till Smuggler's Notch i Vermont knappt en vecka. Det var väldigt skönt att komma iväg lite och få lite tid tillsammans. Första kvällen gick vi bara runt lite på området med barnen i vagnen. Lite högre upp i backen kom några lamor som leddes av en familj och en skötare. Vi stannade givetvis och tittade på dem och Tilde tyckte att de var spännande (hästar). Efter att ha tittat en stund så hamnar vi givetvis efter dem i backen när vi börjar gå igen. Tilde förvånar både mig och Pontus genom att utbrista "luktar illa"! Hon har aldrig sagt något om lukt tidigare (eller senare för den delen). Mitt i prick, flicka lilla ;O)

...och Tilde kämpar med ringarna.

Flickorna hade roligt under dagtid på ställets dagis (som var jättebra!!!) och jag och Pontus kunde få lite tid att sova och bara vara. Stället vi bodde på var en skidort på vintern och det innebar att man kunde vandra längs pisterna på sommaren. Det var ganska brant på sina ställen och vi blev ordentligt svettiga i den nästan 30-gradiga värmen. Värmen och promenerandet gjorde också att sulan på min ena joggingsko lossnade! Haha, då hade vi lite lättare packning med oss hem.

Munstycken är spännande!

Eftermiddagarna tillbringade vi hela familjen på en av badanläggningarna. Barnen älskade det! Tilde sprang runt och runt med gula uppblåsbara ringar (som man kunde sitta i, även om hon inte ville göra just det) och Wilma var mycket intresserad av de olika munstyckena som sprutade vattnen. Det är så härligt att se barnen så glada. Oftast gick vi ut och åt och slapp alltså också att stå med både tillagning och disk. En bättre semester just nu kunde vi inte önska oss!

Tilde njuter.

En sak jag inte har sagt ännu, men som jag är otroligt glad över med vårt boende i Boston, är att vi har drickbart vatten från kranen!!! Man ska inte underskatta att kunna hälla upp ett glas vatten från kranen och dricka det direkt! Vattnet i Vermont var väldigt klorerat, vilket mycket vatten är i USA, och en aning unket. Stora delar av Boston har dricksvatten som är av samma kvalitet som hemma och det är verkligen, verkligen skönt! Det var en av de saker jag var lite rädd för när vi flyttade hit, att man skulle behöva bära en hel massa vatten hem från affären i tid och otid. Men, det var alltså helt ogrundat :OD

Vatten är härligt även på lekplatsen. För stora och små!

Hokus pokus

Min tvättmaksin är en trollkarl! Idag när jag lade i vita fleecefiltar (tillsammans med en blå huvtröja) så blev filtarna... häpp, svartfläckiga! Tyvärr är det en "mindre" olägenhet som inte är alltför ovanlig när man tvättar i den gamla amerikanska toppmatade standardmaskinen, som den vi har en i vår lägenhet :O( Det verkar som att vita fleecefiltar är utmärkta uppsamlare av ludd som ansamlats mellan tvätttrummorna och som under själva tvättprogrammet (där man lagt det man ska tvätta i en cirkel runt pinnen i mitten) fiskar ut luddet genom de små hålen som finns i trumman. Vit tvätt kan på det här viset alltså bli svart.

Att få svart tvätt vitfläckig är heller inget problem. Då är det bara att använda pulvertvättmedel utan att lösa upp det i vattnet en minut innan man lägger tvätten i maskinen (efter att man startat tvättprogrammet). För extra effekt lägg i en vit handduk! Tejprullen från IKEA har helt plötsligt (och för mig oväntat) blivit något som är väldigt flitigt använt i vårt hushåll. 

Som ni märker så är jag inte speciellt förtjust i den gamla amerikanska standarden när det gäller tvätt. Speciellt inte eftersom man ibland måste fixa så mycket med de nytvättade kläderna för att inte se ut som en luddboll... 

Den nya amerikanska standarden är däremot, hör och häpna, frontmatade tvättmaskiner. De ska göra tvätten renare samt använda mindre vatten. Dessutom kan jag berätta att luddandet minskar drastiskt och man får inga tvättmedelsrester om man använder pulvertvättmedel. Maskinen vi har har faktiskt några fördelar som stor trumma och kort tvättid. Men med tanke på allt merjobb med tvätten nu så hade jag föredragit tvätt som är ren när man tar ut den ur maskinen. Punkt. Kanske kan man hoppas på att maskinen kommer att braka samman så att ägarna måste köpa en ny? Jag vet inte när den är tillverkad, men vår micro är från 1997! Men sådan tur har vi nog inte. Maskinen är säkert av god kvalitet som håller i tjugotals år. Suck...

Två utslagna flickor. Både värme och lek på lekplats tröttar.

Annars kan jag berätta att vi har sommarvärme så det både räcker och blir över i Boston. De senaste veckorna har vi haft runt 30 grader varje dag och jag är väldigt glad för att vi har luftkonditionering i vår lägenhet (som jag sagt förut). Jennifer är fortfarande den som söker upp solen, men jag försöker mest hålla mig i skuggan de gånger jag är med utomhus. Men oj så skönt det är att komma hem till en sval lägenhet med "bara" 25 grader!! Jag kan faktiskt t.o.m tycka att det är lite kallt när jag sitter vid datorn och jobbar och fläkten går igång. Vi har visst blivit lite bortskämda!

Efter fem av sju veckor där Pontus i stort sett bott på kurslaboratoriet så börjar vi skönja ljuset i tunneln. 

Jag och Jennifer har fått till en rutin som ger mig mycket sällskap plus tid att uppdatera mitt CV, läsa körkortsteori samt titta på jobbannonser. Mitt mål är att ha skrivit fem ansökningar när hon åker hem om två (!) veckor samt att ha klarat uppskrivningen på torsdag. Lyckas jag med min plan så åker vi i familjen till Vermont några dagar på semester innan Pontus ska börja jobba igen. Lyckas jag inte så åker vi till Vermont några dagar och begrundar var det gick fel. Hoppas att två veckor går fort...!!! ;O)

Mamma, mommy, mom!

Idag hade jag egentligen tänkt att jag skulle skriva lite om vår flytt igen (mest för att skriva om det innan jag glömmer bort alla detaljer) men jag känner mer för att skriva lite om Tilde och hennes utveckling här, så nu blir det det istället!

Stranden är kul tycker Wilma. Vi var vid
Walden Pond häromdagen.

För att vara ärlig så var det nog Tilde jag var mest orolig för när vi bestämde oss för att flytta till USA. Hur skulle det bli med vår härligt busiga tjej som trivdes så bra i förskolan? Skulle jag någonsin kunna leva upp till samma stimulans som hon var van vid när vi landat på andra sidan Atlanten? Hur skulle hon trivas med att vara hemma med mig och Wilma hela dagarna? Jag är väldigt långt från lika stimulerande som en förskola. Hur skulle det bli?

Dagarna vi reste hade Tilde en rejäl förkylning och låg delvis i feber när vi kom över. Hon var trött, ville sova (!), var gnällig och ibland lite apatisk. Ni som känner Tilde vet att apatisk är något hon verkligen inte är. Jag visste att det skulle gå över (och det gjorde det så småningom) men det var verkligen inte en rolig tid. Hon var också väldigt gnällig och grät mycket när vi t.ex. skulle titta på lägenheter. Som sagt, hon var helt klart tydligt påverkad av vår flytt ifrån det kända livet hemma i Sverige och inte bara sjuk.
När vi väl hade hittat vår lägenhet, fått in säng och soffa och lite leksaker, så började vi skymta gamla Tilde igen. Men jag märkte tydligt att hon saknade alla där hemma. Speciellt saknade hon att leka med andra barn. Hon frågade ofta om "alla barnen" och om vi inte kunde stanna och leka när vi gick förbi barn på gatan. Jag kände mig som en hemsk mamma som inte lät henne leka varje gång.

Efter ett tag började vi på en lekgrupp om fredagsförmiddagarna. Man kan likna det vid en öppen förskola där föräldrar och deras barn träffas och pratar och leker. Schemat var lek, saga, pyssel, städning och sångstund. Oj, vad hon behövde det!! De första gångerna ville jag nästan inte gå dit med henne för det blev så jobbigt (för mig). Hon gjorde inte alls som jag sa, hon sprang iväg från mig och skrek när vi skulle gå hem. Men ju fler gånger vi gick dit desto mer litade hon på att det inte var sista gången vi var där.

Tilde som prinsessa med ett långt släp!

Nu har Tilde fått ett helt nytt liv här. Hon har bland annat en kompis vi brukar träffa på lekplatsen här i närheten. Barnen trivs jättebra med varandra och jag har blivit god vän med hans mamma. Jag märkte att hon tyckte att engelskan var jobbig i början. Hon var lite "rädd" för barnen eftersom hon inte förstod dem. Nu förstår hon nog det mesta av de säger och svarar på svenska! Det är så roligt när hon kommer och berättar saker för sin kompis mamma t.ex., som om alla förstår hennes svenska lika bra som hon gör. Hon är jättesöt!

Hennes ordförråd på engelska blir större och större men hon har inte börjat använda det fullt ut ännu. Jag har låtit henne titta mycket på barnprogram på engelska och det har delvis kompenserat för bristen på engelsktalande umgänge. Hon kan "thank you", "you're welcome", "I'm sorry", "here you go", "that's mine" och andra användbara fraser i sandlådan. Hemma blandar hon lite och började vid ett tillfälle att kalla mig "mommy", enbart. Det skiftade till "mom" efter ett tag och är nu tillbaka på mamma igen. Andra ord hon använder är bounce (som i bouncy ball), airplane, horse, dog, pig m.fl.

Jag är verkligen imponerad av att hon lär sig saker så fort och att hon utvecklar både sin svenska och engelska! Det är fantastiskt att höra henne säga saker som är faktiskt ganska invecklade. Idag fick hon Jennifer att "lova att du sitter här tills jag somnar"! 

Jag märker även att hon utvecklas på fler plan än bara språkligt. Hon säger ibland att hon är rädd (vilket jag betvivlar att hon någonsin har varit tidigare) eller att det kommer ett spöke. Hon har även börjat leka låtsaslekar och kan servera mig kaffe, bjuda på korv, gå och handla ost t.ex. Idag lekte hon även för första gången prinsessa efter att hon virat en filt om axlarna! Fina, fina Tilde...! Det är helt underbart att ha barn ibland!!

Två trötta flickor.

P.S. Nu har jag ju Jennifer här som hjälper mig. Vi har fått in en bra rutin där vi ofta gör något tillsammans på förmiddagen och sedan tar hon med flickorna ut till en lekplats under eftermiddagen och jag får "jobba". Jag försöker läsa in körkortsteori samt kolla lite på arbetsmarknaden här. Jag har dock insett att även om Jennifer är en fantastisk hjälp och sällskap så kommer jag inte att hinna med hälften av allt jag hade önskat under de veckor hon är här. Men det jag får gjort är mycket mer än det jag hade fått gjort om jag hade varit ensam, samt att jag får lite mer sömn nu. Ett lugnare sinne är inte att förakta ;O)

Midsommarhetta

Wilma leker i sanden på Ford Playground.

Puh! Det har varit varmt här den senaste tiden! Onsdag till fredag hade vi 30-35 grader och nu i helgen så var det ca 25-29 grader. Jag är verkligen jätteglad för att vi luftkonditionering i lägenheten, det gör att man kan komma ifrån den klibbiga hettan utomhus en stund och börja känna sig som människa igen :O)

I Sverige har jag aldrig sett sprinklers på lekplatser men här behövs det och används det verkligen. Onsdag, torsdag och fredag så besökte vi tre olika lekplatser i Brookline. Den första var en vanlig lekplats där vi varit många gånger förut, Ford Playground i Emerson Garden. Bredvid lekplatsen, som är en trevlig lekplats med gungor, sandlåda och rutschkanor såklart, finns en grund cementcirkel där vattnet sprutar från sidorna och rinner ner i mitten. Vi mötte Pontus kollegas fru och deras son där och hade ett par trevliga timmar tillsammans. Först lite lek i sanden och sedan upp i vattnet. Tilde ville verkligen inte gå därifrån och jag hade faktiskt gärna också badat lite om jag hade kunnat. Ford ligger ganska nära och det tar ca 10 minuter att gå dit :O)

Vattenplattan på Soule playground är fylld med barn!

Det blev lekplatsen i Larz Anderson park i torsdags. Det hade kunnat vara gångavstånd (ca 45 minuters promenad) men det är en stor väg man går på utan trottoar så det är inget jag vill prova.
Det var en riktigt stor lekplats som nästan helt är överskuggad av stora träd! Superhärligt!! Det var verkligen skönt att sitta på en filt under träden och se barnen springa och leka medan en bris då och då gav lite svalka. Med några sprinklers därtill så hade det varit en perfekt sommarlekplats men så är nu inte fallet. Och lekplatsen är verkligen bra på sommaren i alla fall!!

Jippie! Pappa är hemma!!

Sist men absolut inte minst var Soule Playground i fredags. Jag körde dit och tänkte parkera på parkeringsplatsen som fanns precis bredvid. Trodde jag! Nu råkade det vara avslutning för en förskola på området och man var tvungen att parkera på gatorna runt omkring istället. Suck! Wilma börjar bli lite större nu och är tung och lite otymplig att bära i sitt babyskydd. Och jag som hade hållit i vagnen och ställt den innanför dörren när vi gick, typiskt! Men vad gör man inte för att komma till en stor vattenpark en het sommardag? Själva lekplatsen var jättetrevlig med två separata områden, en för lite mindre barn (2-5 år) samt en för lite större barn (5-12 år). I anslutning med den större lekplatsen så fanns en "badplatta" där vatten sprutade från olika håll, uppifrån, underifrån och från sidan. En så varm dag som i fredags så kryllade det av föräldrar och barn. Till och från så hade jag faktiskt lite svårt att hålla reda på både Tilde och Wilma, för att inte tala om att det var varmt att bära runt på den lilla! Leken avslutades i tårar när Tilde inte fick hoppa i en hoppborg förskolan hyrt till sin avslutning. Det är svårt att förstå att man inte kan göra allt man så gärna vill när man är 2,5 år.

Picknick i det gröna.

Midsommar firade vi i lördags hos en tjej jag träffat via SWEA Boston. Det blev en trevlig tillställning med sill, potatis, köttbullar och andra läckerheter. Snaps fanns för dem som ville ha och jag hade tagit med lokala jordgubbar till efterrätt. Verkligen mumsigt!! Midsommarfirandet avslutades med en 50 minuters försening på väg hem (en resa som normalt tar ca 50 min) och en Pontus som väntade!!


Efter en härlig dag med Pontus hemma och lunch i gröngräset så väntar nu sängen i ett luftkonditionerat rum. I morgon kommer Jennifer och det ska bli sååå kul att få sällskap här!! Mer om det i nästa inlägg. Sov gott!

Söndag på riktigt

För oss var det verkligen söndag idag. Pontus provade att åka med direktbussen mellan Woods Hole och Boston och var faktiskt hemma hela dagen. Härligt!! Förutom att prata lite, busa med barnen och äta tillsammans så hann vi båda med att ta var sin tupplur. Välbehövligt må ni tro! För Pontus del är kursen väldigt intensiv och de jobbar från nio på morgonen till ca midnatt sex dagar i veckan. Till det kan läggas lite "trevlig" nattunderhållning utanför fönstret av festande grannar på andra kurser. För min del säger jag bara: en trotsig två och ett halvt-åring samt en vinglig åtta-månaders bebis med upptäckarlust. Jag trodde att jag skulle ha mer tid och ork över på kvällarna nu när jag är ensam. Skriva lite på bloggen, ta en kopp te och kunna läsa lite i en bok. Men tji, så blev det inte.

I fredags var vi på Franklin Park Zoo med en vän och
hennes son. Tilde och han leker jättebra tillsammans!!
Här sitter de i en klätterställning på lekplatsen.

Tildes hår står alltid rakt upp i slutet på
rutschkanan!

Wilma leker i gröngräset...

Det här får mig faktiskt lite att tänka tillbaka på vår första månad här i USA. Jag var konstant trött. Dagarna var lååånga och svåra att fördriva trots att jag var sysselsatt hela dagen. Pontus cyklade runt och fixade än det ena och än det andra. Efter att han hade fått sitt social security nummer så var en av de viktigaste sakerna att fixa ett bankkonto och checkhäfte. Jag tror att han kunde öppna ett konto utan SSN men det dröjde innan vi fick checkhäfte och kontokort. För oss var det väldigt viktigt att få ordning på bankdetaljerna för att kunna få ett lägenhetskontrakt. Vi hade verkligen tur att 1) en av de fyra lägenheter vi tittade på helgen efter vi kommit över var något vi ville ansöka om (!), 2) att hyresvärdarna valde att hyra ut till oss, och 3) att vår mäklarfirma kunde hjälpa oss att betala ett förskott innan vi hade fått över våra pengar från Sverige (vilket tog några dagar för lång tid)! För att kunna skriva ett lägenhetskontraktet så behövde vi förutom ett förskott på första+sista hyran (som mäklarna hjälpte oss med) även en check på depositionsavgiften. Checken låses in i ett bankfack och kommer att ges tillbaka till oss om den inte används. Att använda checkar som ett "löfte om pengar" på det här viset tycker jag verkar smidigt. Men jag tycker inte att det är lika smidigt att bära med mig checkhäftet när jag handlar eller går till frisören som en hel del gör här. Inte heller tycker jag det är så smidigt att skriva en check på hyran varje månad och skicka den med posten. Det är bara gammaldags enligt mig. Men, när vi nu lyckades hitta en lägenhet vi trivs i så är en skriven check i månaden ett "litet" pris att betala även om själva hyran är ganska hög :O)

...och tittar man noga kan man se hennes
första tand skymta där inne!

Vår första månad i USA gick ju ganska fort trots allt och det kommer dessa två veckor utan Pontus också att göra. Jag har ju trots allt redan avverkat en och har bara en kvar tills min "räddning" i form av Jennifer kommer. Pontus har ju hela sex veckor av hårt arbete kvar... Dock verkar det som att han kan komma hem och vila ut lite nästa söndag också. Och om vi har tur, så kanske han kommer redan på lördagskvällen! Håll tummarna för oss ;O)

Sommaren i sikte!

Efter att ha varit här i fem månader så har vi hunnit få till ett vardagsliv i vårt nya land. Men nu står förändringarna inför dörren en efter en...

Wilmas nya favoritsysselsättning... att stå!

På söndag börjar Pontus en sommarkurs på sju veckor. Den är ett internat där de har schemalagt sex av veckans sju dagar samt upplyst deltagarna om att labbet är "öppet även på söndagarna". Som ni förstår så blir det inte speciellt mycket familjetid över till oss och de första två veckorna kommer jag att vara ensam hemma med flickorna. Puh! Jag är ju van vid att vara ensam fram till eftermiddag/kväll varje dag så det kommer inte att vara så stor skillnad. Men kvällarna!! Vi delar ju alltid matlagning, läggning och andra sysslor samt kan till och med prata om dagen som vuxna människor (om inte barnen stämmer upp i samgråt). Detta kommer att bli en prövning både för min simultankapacitet och mitt förstånd! Jag hoppas att jag blir en stjärna på att laga mat samtidigt som båda barnen gnäller, samt att lägga två trötta barn utan att själv falla i sömn på väg ut ur rummet... :O)

Efter två veckors prövning kommer dock räddningen i form av min brorsdotter! Hon ska besöka oss de resterande fem veckorna och jag ser väldigt mycket fram emot att få sällskap och hjälp under tiden hon är här. Kanske kommer jag till och med att ha tid att köpa ett par skor eller läsa mer än ett par sidor i en bra bok?!

Tilde som kanin innan hon...

Den andra stora förändringen som väntar är jobb. Jag har nu fått både arbetstillstånd samt social security nummer (tjohoo, jag är inte längre "bara" en fru!) och nu ska jag ge mig ut på amerikanska arbetsmarknaden. Jag vill tidigast börja jobba i oktober när Wilma fyllt ett så vi har några månader på oss nu att förhöra oss om barnomsorg samt skriva jobbansökningar. Vi har faktiskt besökt ett center i närheten som hade kunnat ta hand om både Tilde och Wilma. Det verkade vara ett bra center men chocken kom när vi såg vilka priser de tog. Det vi hade förväntat oss, ca $1000 i månaden per barn (heltid), är ett rent önsketänkande (i Brookline). Priset för både Wilma och Tilde är $885 per vecka! Omräknat med dagens kurs på 7,16 samt en månad med 30 dagar (4,3 veckor) så blir månadspriset ca 27 200 kr!!! Jisses vilket välbetalt jobb jag måste skaffa mig!! Och min lön ska bara täcka barnomsorgen. Om vi får det här pusslet att gå ihop får ni veta i senare inlägg. Jag har fått en helt annan förståelse för att det finns så många hemma-mammor (och -pappor) här i varje fall.

...glatt blev plaskblöt genom mycket hoppande!

Tack Sverige för att ni subventionerar förskoleverksamheten så mycket!!

Nu är det dags för spaghetti och Pontus hemlagade köttbullar till lunch. Mums!!

En räddare i nöden

I går regnade det hela dagen. Trist, vått och ihållande regn. Min och barnens dag bestod till största delen av att gå ur eller kliva i bilen. Ur bilen, skynda till Kindermusik-klassen. "Tilde, kom nu! Vi behöver gå till bilen här på parkeringen, du kan inte stå på trottoaren hela dagen!" Vi var egentligen bara på tre olika ställen men det kändes som tio. Minst! I alla fall när det regnade så som i går.

En ensam liten fågelunge på marken.

Pontus håller fågelungen och Tilde pallen.

Pappa, vad händer där uppe?

Jag förväntade mig att Pontus skulle komma hem lite senare eftersom de skulle fira labbets enda doktorand. Hon hade försvarat sin avhandling dagen innan och skulle firas med tårta. Men döm om min förvåning när Pontus kommer hem nästan två timmar tidigare än väntat!! En härlig överraskning!! Nu hade vi tid att ta en promenad innan det var dags att fixa kvällens mat och regnet hade till och med slutat. Eller nästan, det hade övergått till ett inte allt för besvärande duggregn. Tilde var överförtjust att hon fick hålla paraplyet och Wilma slumrade under regnskyddet i nya vagnen. När vi var nästan hemma så fick vi syn på en liten fågelunge under ett träd. Den måste ha fallit ur sitt bo! Vi började genast fundera hur vi skulle kunna hjälpa den lilla fågeln. Trädet var ett ganska ungt träd och boet var på några av de nedersta grenarna. Precis utom räckhåll för Pontus. Typiskt! Men, vi var ju väldigt nära vår lägenhet och om vi hade hämtat Tildes köks- och badrumspall och staplat dem på varandra så hade Pontus kanske nått. Sagt och gjort, räddningsaktion "fågelunge" var inledd.

Hemma igen!

Det hela gick över förväntan! Även om vi hade underskattat hur högt boet faktiskt satt, eller hur låga pallarna var, eller hur kort Pontus är, så tog det inte alltför lång tid innan det blev lite trängre i boet igen.

Nu är det bara att hoppas att fågelungen inte blev utknuffad från första början och att den hamnade på marken igen innan kvällen var över. Vårt samvete kändes i varje fall mycket lättare!