Kafka och gråt

Usch, jag har en urusel dag... Egentligen borde jag vara nervös och spänd inför när jag börjar mitt nya jobb i morgon, men för att vara helt ärlig så är jag mest arg och upprörd. Det här är ett lite "trist" inlägg så om ni hellre vill fortsätta att vara glada så titta bara på bilderna.

Tilde och Wilma i full fart på lekplatsen...

USA är något av det mest krångliga, byråkratiska och ohjälpsamma land jag stött på. Jag har en längre tid irriterat mig lite på att jag tvingas heta Eva här (eftersom det är det första namnet i mitt pass) och det blev inte bättre av att jag tvingades signera med Eva Nordenfelt i pappersarbetet inför min jobbstart. Men, det är något jag inte kan ändra på utan jag får glatt acceptera att jag delvis har bytt namn efter att jag flyttat hit.

Det som är anledningen till att jag är så arg idag är skattesystemet. Jag har fått två formulär jag ska fylla i och lämna in till Harvard så att de kan dra rätt mängd skatt på min lön. Det är för mig självklart att jag ska betala skatt och jag trodde i min enfald att jag skulle kunna få lite hjälp med att fylla i rätt uppgifter. Men, ack så fel det var!

Allt började med ett möte med en rar tjej från personalavdelningen. Hon är den som ska ha formulären och lämna dem vidare, men hon kunde tyvärr inte hjälpa mig det minsta med att fylla i dessa. Hon var vänlig nog att ge mig telefonnumret till Harvards skattekontor, men hon nämnde också att de nog inte heller kunde ge mig några råd. Sagt och gjort, jag ringde kontoret och hoppades på att få hjälp. Den första jag pratade med hade raka besked på hur jag skulle fylla i det ena pappret, men när jag sedan kände att jag behövde ringa upp igen så var det andra besked. Killen jag pratade med kunde överhuvudtaget inte ge några som helst råd, och han kunde inte förklara olika begrepp för mig heller. Jag ställde ju specifika frågor, och då kunde han inte svara. För att få hjälp tyckte han att jag skulle kontakta en "tax advisor", dvs betala pengar för att någon ska titta på min specifika situation, eller så kunde jag ju prova det nationella skattekontoret, IRS. Återigen satte jag mig i telefonen och ringde IRS. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag inte gjort det. Jag fick prata med fyra olika personer, och varje person konstaterade att de inte kunde hjälpa mig och att de skulle koppla mig vidare. Det gjorde ju inte saken bättre att jag fick vänta ca 10 min varje gång innan den jag blev "vidarekopplad" till svarade. Den sista mannen påpekade vänligt men bestämt att avdelningen han satt på behandlade skatteärenden från tidigare år, inte hjälp med att lägga upp skatt. Dock försökte han efter bästa förmåga reda ut den status jag har i USA när det gäller skatt enligt 2011 års regler. Samtalet tog ganska lång tid och för att vara ärlig så har jag bara blivit mer förvirrad. Samtalet varade närmre en timme och har gjort mig ännu mer förvirrad. Nu vet jag inte ens i vilken ände jag ska börja fylla i mina papper. Formuläret jag trodde var klart är långt från färdigt!!

...för att sedan ta en god glass på JP Licks!

Under tiden jag satt i telefonkö så försökte jag ändra på hur jag betalar min telefonräkning. På nätet fungerade det aldrig att ändra datum så jag provade deras chatt. Enligt chatten måste jag ringa till deras center för att göra ändringen manuellt, och enligt centrat så kan de inte göra ändringen manuellt heller. Tillbaka på ruta ett återigen. Till sist så fick jag avanmäla mig från tjänsten i fråga och återanmäla mig med det nya datumet, allt på min sida på nätet. Suck!

Det börjar bli höst här också.

Om det nu finns en hel massa människor som arbetar med olika sorters byråkrati kan det inte då finnas åtminstonde en människa som kan sitt jobb??!! Det verkar som att det enda de är bra på är att ursäkta för besväret och vidarebefordra en till nästa person.

Som ni förstår så har jag inte fått något alls gjort idag trots att jag lagt mycket tid på att föröka reda ut begreppen. Jag har förvisso klippt mig, men förutom kortare hår så står jag kvar på ruta ett med skatteformulären. Nu vet jag inte ens vem jag vågar fråga om hjälp!

Till råga på allt så var Tilde helt utom sig när jag lämnade henne i morse och hon grät fortfarande när jag ringde och kollade hur hon hade det en timme senare. Det är verkligen svårt att skiljas från sitt barn när de skriker och gråter "lämna mig inte", även om jag vet att det kommer att gå över!

Ja, min dag hade kunnat vara bättre. Jag hoppas att byråkratin jag har kvar i samband med min jobbstart går smidigare framöver, så som jag vet att Tildes lämningar kommer att göra. Tro inte att jag är helt anti USA nu. Jag hade bara önskat mig bra hjälp i ett komplicerat system! Tills jag är färdig med allt så tar jag ett djupt andetag och räknar till tio...