Mamma, mommy, mom!

Idag hade jag egentligen tänkt att jag skulle skriva lite om vår flytt igen (mest för att skriva om det innan jag glömmer bort alla detaljer) men jag känner mer för att skriva lite om Tilde och hennes utveckling här, så nu blir det det istället!

Stranden är kul tycker Wilma. Vi var vid
Walden Pond häromdagen.

För att vara ärlig så var det nog Tilde jag var mest orolig för när vi bestämde oss för att flytta till USA. Hur skulle det bli med vår härligt busiga tjej som trivdes så bra i förskolan? Skulle jag någonsin kunna leva upp till samma stimulans som hon var van vid när vi landat på andra sidan Atlanten? Hur skulle hon trivas med att vara hemma med mig och Wilma hela dagarna? Jag är väldigt långt från lika stimulerande som en förskola. Hur skulle det bli?

Dagarna vi reste hade Tilde en rejäl förkylning och låg delvis i feber när vi kom över. Hon var trött, ville sova (!), var gnällig och ibland lite apatisk. Ni som känner Tilde vet att apatisk är något hon verkligen inte är. Jag visste att det skulle gå över (och det gjorde det så småningom) men det var verkligen inte en rolig tid. Hon var också väldigt gnällig och grät mycket när vi t.ex. skulle titta på lägenheter. Som sagt, hon var helt klart tydligt påverkad av vår flytt ifrån det kända livet hemma i Sverige och inte bara sjuk.
När vi väl hade hittat vår lägenhet, fått in säng och soffa och lite leksaker, så började vi skymta gamla Tilde igen. Men jag märkte tydligt att hon saknade alla där hemma. Speciellt saknade hon att leka med andra barn. Hon frågade ofta om "alla barnen" och om vi inte kunde stanna och leka när vi gick förbi barn på gatan. Jag kände mig som en hemsk mamma som inte lät henne leka varje gång.

Efter ett tag började vi på en lekgrupp om fredagsförmiddagarna. Man kan likna det vid en öppen förskola där föräldrar och deras barn träffas och pratar och leker. Schemat var lek, saga, pyssel, städning och sångstund. Oj, vad hon behövde det!! De första gångerna ville jag nästan inte gå dit med henne för det blev så jobbigt (för mig). Hon gjorde inte alls som jag sa, hon sprang iväg från mig och skrek när vi skulle gå hem. Men ju fler gånger vi gick dit desto mer litade hon på att det inte var sista gången vi var där.

Tilde som prinsessa med ett långt släp!

Nu har Tilde fått ett helt nytt liv här. Hon har bland annat en kompis vi brukar träffa på lekplatsen här i närheten. Barnen trivs jättebra med varandra och jag har blivit god vän med hans mamma. Jag märkte att hon tyckte att engelskan var jobbig i början. Hon var lite "rädd" för barnen eftersom hon inte förstod dem. Nu förstår hon nog det mesta av de säger och svarar på svenska! Det är så roligt när hon kommer och berättar saker för sin kompis mamma t.ex., som om alla förstår hennes svenska lika bra som hon gör. Hon är jättesöt!

Hennes ordförråd på engelska blir större och större men hon har inte börjat använda det fullt ut ännu. Jag har låtit henne titta mycket på barnprogram på engelska och det har delvis kompenserat för bristen på engelsktalande umgänge. Hon kan "thank you", "you're welcome", "I'm sorry", "here you go", "that's mine" och andra användbara fraser i sandlådan. Hemma blandar hon lite och började vid ett tillfälle att kalla mig "mommy", enbart. Det skiftade till "mom" efter ett tag och är nu tillbaka på mamma igen. Andra ord hon använder är bounce (som i bouncy ball), airplane, horse, dog, pig m.fl.

Jag är verkligen imponerad av att hon lär sig saker så fort och att hon utvecklar både sin svenska och engelska! Det är fantastiskt att höra henne säga saker som är faktiskt ganska invecklade. Idag fick hon Jennifer att "lova att du sitter här tills jag somnar"! 

Jag märker även att hon utvecklas på fler plan än bara språkligt. Hon säger ibland att hon är rädd (vilket jag betvivlar att hon någonsin har varit tidigare) eller att det kommer ett spöke. Hon har även börjat leka låtsaslekar och kan servera mig kaffe, bjuda på korv, gå och handla ost t.ex. Idag lekte hon även för första gången prinsessa efter att hon virat en filt om axlarna! Fina, fina Tilde...! Det är helt underbart att ha barn ibland!!

Två trötta flickor.

P.S. Nu har jag ju Jennifer här som hjälper mig. Vi har fått in en bra rutin där vi ofta gör något tillsammans på förmiddagen och sedan tar hon med flickorna ut till en lekplats under eftermiddagen och jag får "jobba". Jag försöker läsa in körkortsteori samt kolla lite på arbetsmarknaden här. Jag har dock insett att även om Jennifer är en fantastisk hjälp och sällskap så kommer jag inte att hinna med hälften av allt jag hade önskat under de veckor hon är här. Men det jag får gjort är mycket mer än det jag hade fått gjort om jag hade varit ensam, samt att jag får lite mer sömn nu. Ett lugnare sinne är inte att förakta ;O)