Många steg blir det

Pontus hänger med Wilma i sandlådan.

Klink! Det var faktiskt ganska tyst och hade vår vagn inte lutat lite konstigt så hade jag nog inte tänkt så mycket på att något hade hänt. Men nu hade alltså själva ramen på vår 6 år gamla Teutonia gått sönder när jag skulle ställa vagnen på plats i lägenheten efter en eftermiddagspromenad bland doftande syrener i Arnold Arboretum. Om man tänker på det antal trappsteg som vagnen dragits upp för (med mer eller mindre duns!) så får jag säga att den verkligen hade gjort sitt.

Den första månaden i USA så bodde vi i en möblerad lägenhet i ett område som heter Back Bay. Det ligger väldigt centralt och med en känd shoppinggata, Newbury street, i närheten. Vår tvåa låg på första våningen och det var sju trappsteg och två låsta dörrar att ta sig igenom varje gång man skulle gå in. Men man lär sig ganska snabbt hur man tar sig upp (eller ner) på bästa sätt med barn och vagn. Jag dunsade som sagt en hel del och bar sedan in det som var för tungt att ha på vagnen samtidigt (t.ex. Tilde eller påsar med mat). Jag och flickorna försökte ta oss ut åtminstonde en gång om dagen. Även om jag gärna hade kollat lite mer i butikerna på Newbury street så blev det oftast promenad till en stor supermarket för att komplettera det ena eller andra till kvällens middag. Både vagnen och barnen bidrog till att shoppingen i gemytliga butiker inte var så inbjudande, trappor (vagnen) och dålig sinnesro (barnen) kan det nog sammanfattas med. När vi inte handlade så besökte vi lekplatser eller bara strosade längs de breda gatorna. Många av gatorna var enkelriktade och två- eller trefiliga! Det behöver väl knappas sägas att det var rätt trafikerat tidvis.

Pontus och Tilde svalkar fötterna i en bäck. 

Tiden på Beacon street var väldigt speciell. Inte så mycket på grund av lägenheten eller området men mest för att det var så otroligt mycket man skulle göra. Eller rättare sagt som Pontus skulle göra. Jag hade "all tid i världen" men kunde inte göra nästan någonting om man bortser från att ta hand om våra små flickor. Jag var (och är fortfarande) "bara" en fru, ett bihang, till någon som är här av en anledning. Det låg på Pontus att försöka fixa hälsoförsäkring, social security nummer (SSN), bankkonto, Harvard ID-kort, körkort, mobiltelefon-abonnemang och hyra bil. Allt det här kunde inte göras i en handvändning och SSN var en av de viktigaste bitarna i detta pussel. Eftersom det tar tio dagar eller längre att få själva SSN-kortet så är det viktigt att man får med sig ett bevis för att man har ansökt. Gör man ansökan direkt på huvudkontoret så kan man få detta intyg med sig därifrån om personen man pratar med tycker att allt verkar stämma (vilka kriterier som skulle vara uppfyllda tyckte P var väldigt oklart). Ansöker man däremot hos ett lokalt kontor så kan bara detta intyg ta tid att få. Som tur var visste Pontus att han skulle ansöka på huvudkontoret pga en kontaktperson på institutet (han gjorde inte ansökan förrän han hade haft sin introduktion på jobbet) och fick med ett intyg samma dag han ansökte. Med intyget kunde han sedan öppna bankkonto med tillhörande kort och förvånande nog så fick han själva SSN-kortet sedan efter tio dagar! För att vara ett så viktigt kort så var både jag och Pontus förvånade över att det var ett papperskort. Visst det ska inte bäras i plånboken till vardags men nog hade det väl kunnat vara inplastat/laminerat i alla fall?!

Grönska i Arnold Arboretum.

Pontus har sedan dess fortsatt med att fixa alla de nödvändigheter som stod på väntelistan. Enstaka saker har gått smidigt (som SSN-kortet) medan åter andra har varit rena moment-22. Vi (läs Pontus) har bittert fått erfara att mycket hänger på personen man råkar prata med! Är det en hjälpsam människa som verkligen vill hjälpa till så går allt att fixa, även om det ibland ger personen i fråga lite problem. Men låt oss bara säga att så inte är fallet alltid...

Nu kom precis Pontus och flickorna in från en promenad med vår nya dubbelvagn och jag ska snart börja med fredagsmaten. I vår nya lägenhet har vi faktiskt också sju trappsteg och två dörrar (varav en inte är låst) upp till vår lägenhet! Men det känns inte lika jobbigt att dra upp vagnen här och jag hoppas verkligen inte att vår nya vagn kommer att tappa spänsten direkt ;O)

Flickorna i vår nya Mountain Buggy Duet.

P.S. Jag har blivit en egen person i USA!!! Idag fick jag mitt Employment Authorization Document (i form av ett plastkort!) som visar att jag har rätt att bli anställd. Med detta kan jag också ansöka om SSN och vara säker på att få ett samt ta amerikanskt körkort. Från och med nu så finns jag som en enskild person och inte bara en "fru". Yippe!