Våren som kom av sig...

Det är en fantastisk vårdag idag. Solen skiner till och från, det är 16 grader och jag kan se folk gå utan jacka. Det är inte så många människor jag kan se från vårt fönster. Det är nog inte så många människor ute idag faktiskt. Hela Boston är lite öde. Inga bussar. Inga tåg. Inte ens taxibilar kör idag. Flera miljoner människor sitter spända, följer händelseutvecklingen via TVn. Polisjakten har förlamat hela Boston.

Våren är precis utanför fönstret...

Våren som verkligen var på väg till oss har kommit av sig. Firandet under Boston maraton i måndags slutade i tårar när två bomber detonerade vid mållinjen och dödade tre unga personer, en bara 8 år. Många är skadade, många har skador som påminner om krigsskador. Många är chockade. Med rätta. Sådant här borde inte ske!

Dagarna sedan terrorattacken har varit lite udda. Tryckande. Normalt sett ser man en del poliser i stan. Men inte så många, och aldrig poliser med k-pister som bevakar ambulansinfarter. Det var något jag såg bakom Children's Hospital när jag cyklade hem i tisdags. Hur kunde det här hända?

Så kom natten till fredag. Min telefon börjar ringa runt halv tolv. Nästan midnatt och jag har precis somnat. Harvard larmar om att det är skottlossning runt MIT och att personer är skadade. Man ber personer hålla sig från området. Sedan bara fortsätter det. Telefonen (med automatiska meddelanden) ringer totalt sett 8 eller 9 gånger fram till kl 6 på morgonen. Jag hör sirener. Jag hör helikoptrar flyga. Man undrar lite vad som sker, men jag försöker sova. Förstår dock att det är allvarligt. Runt kl 6 kommer beskedet att Harvard University (och Harvard Medical School) har stängt idag för att man anser att det inte är säkert för civila att vara ute. Hela Boston stannar upp och håller andan... En av männen som placerat ut bomberna har dödats i en skottlossning under natten. Den andre anses farlig och är fortfarande på fri fot...

Dags för mellanmål. Nötter är alltid gott!

Förskolan är också stängd och jag och flickorna håller oss alltså inomhus. Våren ses genom en fönsterruta och det är på de få personer i bara T-shirt jag inser att det är en ganska varm dag. Trots det är det ingen härlig dag. Det är en osäker dag. En spänd dag. Alla håller andan och hoppas att den sista misstänkte bombmannen hittas snart så att vi alla kan andas ut. Så att vi kan gå ut och göra det vi brukar. Fortsätta våra liv.

Tills dess leker jag lite mer med flickorna, lyssnar på TVn i bakgrunden och dukar upp för lunchpicknick på vardagsrumsgolvet. Kanske äter vi en kaka eller lite glass. Varför inte fira lite att vi mår bra och fick en extra dag tillsammans?! Det blir nog det... Jag har tur som har så underbara flickor!!

Imorgon är det nog vår igen. En sådan utan farliga personer i närområdet, som man inte ska öppna dörren för. Utan hot. Men våren här kommer inte att bli som den brukar. Det kommer såklart att bli varmare, grönare och skönare för varje dag. Men det kommer alltid att vara en sorgens vår. En vår som kom av sig...